— Jo, det var sant, herr Erlandsson! Vill han se det lilla föremålet, som Holmsund hade om halsen, hördes överkonstapelns röst i skymningen.
— Tack, herr Björk! Bra, blev Cellos tankspridda svar. I morgon. Jag kommer i morgon bittida.
— Allt väl, mumlade överkonstapel Björk.
Han gick in på sin expedition men stack strax åter ut sitt stora huvud, i det han sände en ny fråga genom mörkret och tystnaden till journalisten, som alltmera avlägsnade sig.
— Herr Erlandsson, ljöd Jättefilosofens djupa och lugna basstämma. Det var en sak… vad i helsike menar Strindberg med Cinnober?
— En symbol eller något ditåt, svarade den i drömmar försjunkne tidningsmannen, som ville vara i fred.
— För det helvetiska i tillvaron eller för vad, hördes ännu en gång Jättefilosofens mörka röst långt borta i gatan.
— Nej, svarade Cello i samma ögonblick, som han vände om hörnet. För något annat! Men jag återkommer. Jag återkommer i morgon!
53
”När träden ha slagit ut — mörk karlsperson med svart arbete — en blank metallvara…”
Märta Åvik lade knappast märke till att fröken Tornejs dystra spådom om tårar och obehag efter hand gick i uppfyllelse. Annat än tårar väntade hon sig icke efter det avgörande mötet med ingenjör Planertz. Det dröjde visserligen någon tid innan urladdningen skedde, men när den kom, kom den med många blixtar och ett ihållande rullande, som varade flera dagar. Ingenjör Planertz blev den, som framkallade ovädret; hur det därvid hade gått till, visste Märta ingenting om, men att hennes friare yppat något för fadern, var tydligt nog.
En dag vid middagsbordet — Märta skulle sedan i hela sitt liv minnas buljongen med morotstrimlorna och pepparrotsköttet med
