Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/426

Den här sidan har korrekturlästs

att man på fullt allvar tror vad fröken Tornej säger. Inte gör du det åtminstone, säg?

— Du får väl ändå medge, svarade Glada Kalle, du får väl ändå medge, att Tornejskan fick rätt med tårarna.

— Ja, det skall alla veta, erkände Märta Åvik. Det skall alla veta!

Cello ringde två gånger på dörrklockan, sedan han stirrat in i sitt förvrängda ansikte under läsningen på en något bucklig men blank mässingsskylt, som bar inskriften: Fabrikör Anders Åvik. Då emellertid inga steg hördes innanför dörren, tog sig Cello ännu en titt i den buckliga skylten, denna gång med avtagen hatt, för att på detta enkla sätt söka få klarhet i om hans hår låg riktigt rätt. Medan den unge mannen sålunda stod nedlutad i en mycket märkvärdig ställning, beskådande sitt huvud i plåtens opålitliga spegel, hörde han en röst ropa innanför:

— Jo, visst ringde det, Alma! Det är jag säker på.

Härpå närmade sig steg mycket hastigt; Cello sträckte upp sig som en soldat, när han ser ett befäl nalkas, han satte hatten rätt på huvudet och antog ett något stelt utseende. Hushållerskan Alma öppnade dörren och fann framför sig en fullständigt främmande herre. Hon besvarade Cellos hälsning med en lätt nigning, varefter hon hörde den unge mannen fråga med förbindlig men genomträngande röst:

— Träffas möjligen fröken Åvik?

— Var så god och stig in, inbjöd hushållerskan.

Inom kort befann sig Cello ensam i fabrikör Åviks salong eller förmak. Han drog ett tag i sin korta kavajkostym, öppnade rocken en gång, knäppte den igen men öppnade den åter. Härefter gick han med långsamma och lätta steg fram till en smal trymå i guldram, försedd med ett par dinglande ljushållare. Han stirrade sig ännu en gång i ansiktet, strök ett par av sina styva, svarta hårstripor åt sidorna, så att benan mitt i pannan blev jämn som en landsväg, trädde åter tillbaka, lyssnande om ingen skulle komma.

Under denna väntan, som föreföll längre, än den i verkligheten

422