var, tittade han sig nyfiket omkring på mahognychiffonjén, på den breda, platta kakelugnen med sin fris, vars många porträtt stodo uppradade intill varandra, medan hans tankar svävade omkring fröken Åviks ögon, sådana han sett dem några få men oförgätliga gånger. Nu efter besöket hos den filosofiske överkonstapeln, befann han sig plötsligt i fabrikör Åviks hus, liksom det hela hade passerat i en dröm. Han hade bestämt drivits dit av ett friskt hopp att kunna slå ett slag. För vad då? För att vinna vad?
Det naturligaste förloppet av detta besök, som ju från familjens sida endast kunde betraktas som en ren tjänstaktighet, vore helt säkert, att fröken Åvik bleve glad över att höra boven vara infångad och de stulna klenoderna återskaffade, att hon tackade herr Erlandsson så mycket, så mycket, att han kanhända bleve bjuden på kaffe och kringlor, smörringar och pepparkakor, möjligen ett glas konjak, och att han därefter finge gå sin väg. Att han därefter finge gå — med nya friska sår i stället för de gamla, som nästan hunnit att läkas. Hade han glömt att ingenjör Planertz…
Plötsligt föll Cellos blick på ett gult taffelpiano med utskuret notställ. Som om han varit en synål och taffelpianot en magnet, drogs han dit, tog hastigt ett par steg framåt för att läsa firmanamnet ovanför tangentraden. Jovisst! Där stod mycket riktigt Gebrüder Max, Dresden. Utan att bli egentligt skakad över upptäckten kände dock den unge mannen, att han fick en stöt, ty taffelpianot var på pricken likt ett annat taffelpiano, vars alltför lätt nedtryckta, urgrävda tangenter en gång vid ett dystert tillfälle i hans ungdom ljudit av Nordqvists sorgmarsch. Cello erfor en egendomlig känsla av att befinna sig i samma pinsamma situation som den gången, fastän kvinnobilden, kring vilken dessa betraktelser rörde sig, var en helt annan. Att Gebrüder Max, Dresden, vid ungefär samma tidpunkt levererat en mängd taffelpianon av samma utseende till skilda familjer i landet, däri låg ju intet märkvärdigt, men Cello kunde i alla fall icke hålla tillbaka visionen av den gamle amatörmusikern med silverdosan; han nästan väntade att få se gubben träda in livslevande, stryka sina grå mustascher och marschera fram och tillbaka på golvet, kommenderande:
423
