— Seså! Två. Tre. Fyr. Rattapom! Två. Tre. Fyr! Rattapam! Två. Tre. Fyr.
— Nej, se goddag, herr Erlandsson! Det var längesedan jag såg er, hälsade fröken Märta Åvik.
Rak som en spik stod Cello inför den unga kvinnan, som framför sig fann ett bekant ansikte, rätt och slätt. Ingenting annat.
— Goddag, fröken Åvik, hälsade herr Erlandsson med en utsökt artig bugning.
Hans äppelröda kinder skeno, och näsan, som liknade en knapp, såg envis ut; dessutom knep han ihop läpparna. Det blänkte till i hans hår, när han utförde den vackra bugningen.
— Fröken Åvik förlåter mig nog, att jag besvärar, fortsatte journalisten med stor självförtröstan. Jag hoppas i alla fall på detta, eftersom jag infinner mig här för att tala om en sak, som säkert intresserar fröken Åvik.
— Jag ber ju inte herr Erlandsson sitta ned, inföll fröken Åvik. Var så god och sitt ned! Vad är det för en sak, som intresserar mig? Jag får säga, att jag verkligen är mycket nyfiken.
Cello log och blickade in i de farliga ögonen, men han aktade sig för att drunkna i dem.
— Fröken Åvik blev ju bestulen på Koludden, inledde Cello sin manöver. Det var en mycket samvetslös tjuv, som utförde kuppen. Den där tjuven är nu gripen.
— Nej, vad säger herr Erlandsson, utbrast fröken Åvik och reste sig upp. Men nej…
— Så är det, fortsatte Cello med lugn. Det var en tillfällighet som gjorde, att man fick tag i honom. För resten fick jag kiken på den gynnarn häromaftonen —
— Är det herr Erlandsson, som har gripit honom? utropade fröken Åvik med hänförelse.
Cello blev nu något besviken över detta utbrott, emedan det skänkte honom en oförtjänt gloria, vars glimmande ring han själv måste besvära sig med att lyfta av.
— Nej, inte grep jag honom inte, rättade journalisten, men jag hade i alla fall den turen att kunna varsko polisen. Han blev tagen efter stölden hos fröknarna Banckenberg.
— Å, var det han!
424
