Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/432

Den här sidan har korrekturlästs

liksom för att lösa en spänning och avrunda avskedet, yttrade:

— Och så vackert väder vi har fått nu också…

— Ja, svarade Cello, ja, det har vi verkligen fått. Träden ha äntligen slagit ut!

Medan nu Cello, gripen av flickans bild, som alltjämt rörde sig framför honom, småmyste mot honom och samtalade med honom, medan den unge mannen, hopplöst kär, glömsk av ingenjör Planertz, glömsk av alla sina föregående lidanden, med spänstiga steg marscherade neråt gatan, leende ett självsäkert löje och med ögonen stirrande i trottoaren, storsprang Märta Åvik upp på sitt rum. Hon trodde, att Glada Kalle hade avlägsnat sig, men fann till sin förvåning väninnan fortfarande kvar. Glada Kalle satt på soffkanten, dinglande med benen, sakta visslande, medan hon, försänkt i drömmerier, tycktes vilja genomborra tapeten med sina vitt uppspärrade ögon.

— Så bra, att du var kvar, ropade Märta Åvik i upphetsad ton. Du må tro, att jag har nyheter. Kan du gissa vad?

— Nej vad? Vad för något?

— Du kan inte gärna tänka dig, vad jag har här i handen. Det är förstås omöjligt, att du kan det, sade Märta med eftersinnande min.

Hon öppnade handen och visade det blänkande föremålet. Glada Kalle, som så många gånger lyssnat till den bedrövliga berättelsen om tjuveriet på Koludden, förstod ögonblickligen.

— Ånej, utropade hon. Har du verkligen fått det tillbaka? Har du —

Plötsligt stelnade miniatyrdamen och ur ögonen, som hon åter spände upp till sin fulla vidd, sköt en blixt, framkallad antingen av fasa eller också av en plötslig ingivelse.

— Vem lämnade det? frågade hon.

— Det gjorde en herr Erlandsson, som du kanhända känner. Jag kom till pensionatet ungefär samtidigt med att han reste därifrån.

— Du store, suckade Glada Kalle. Då är det kanhända han.

— Vilken han? frågade Märta Åvik, vars tankar endast kret-

428