Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/436

Den här sidan har korrekturlästs

i allo respektabla yrke. Detta slag av benämningar synes ha gått i arv på barnen… kärandens tjuguårige broder, cykelreparatören Frans Erik Ferm, på sin arbetsplats av välsinnade kamrater kallas Svickan, en folklig benämning på tappen i en tunna eller ett svagdricksankare… på grund av det anförda får jag vördsammast anhålla att detta absurda åtal måtte förklaras ogiltigt.

Kärandeombudets röst hördes kylig, långsam och entonig:

— …vara till hugnad för rättvisans sak om svarandeombudet även nöjaktigt kunde förklara svarandens sorgliga ovana… tillrop på öppen gata högt använda ordet Torskhuvud… För kärandens räkning vill jag meddela, att varken han eller någon av hans anförvanter någonsin salufört eller eljest utövat verksamhet i förbindelse med fiskvaror… förenämnda vedernamn sålunda måste anses som en ren uppfinning av svaranden… ärekränkande syfte. Nu stannade den ljusblåa emaljspottlådan, på detta sätt tolkande en djup ledsnad hos publiken, men så småningom fick emellertid det ointressanta målet sin avslutning, varefter infördes den för stöld tilltalade Karl Johan Evald Alexander Holmsund-Holmsen-Grön, ytterligare känd under namnet Gren och smeknamnet Far i Skåpet. Den ledsamma enaktaren med sina ledsamma aktörer, som icke förmått att i högre grad fängsla åhörarnas intresse, avlöstes nu av kriminalstycket med gästspel av en stjärna. Cello vid referentbordet, som av lättförstådda skäl var livligt intresserad för denna sak, sträckte på sig och gäspade av sig intrycken från det förra målet, vilket företett en tämligen alldaglig rättegångsbild.

Till Far i Skåpets rättegångsbiträde var förordnad samme fine advokat, som nyss presenterat ett så vackert anförande till förmån för den lille mannen med alla de egendomliga invektiven, och som han själv tycktes vara mycket belåten med sitt nyss gjorda inlägg, var advokatens hållning ännu förnämare och mera majestätisk än förut. Far i Skåpet var blek som vanligt, men en viss illparighet glimtade i hans ögon, när han, som var van att se fort och skarpt, upptäckt Cello vid referentbordet. Han nästan gav ifrån sig en kamratlig blinkning, tyckte journalisten. Då tjuvens levnadsförhållanden blivit lagda i dagen och uppläsningen av den långa polisrapporten avslutats, frågade den lille domaren, med sina klara

432