förhärdelse, som hans nonchalanta uppträdande inför rätten synes vara ett uttryck för, går tydligen icke på hans sinnes djup, därom vittnar den omständigheten, att han icke i penningar omsatt allt det genom stölden förvärvade godset, utan att han kring sin hals, herr domare och vördade ledamöter av rätten, omkring sin hals har burit ett litet guldhjärta på en länk, mera såsom ett minne av en av de bestulna. Brottets psykologi har ännu långt ifrån blivit klarlagd, men denna lilla omständighet, vilken för ytligare och kallsinnigare betraktare synes vara mera att le åt än att taga på allvar, och som ju, jag tillstår det ödmjukligen — här bugade sig den fine advokaten mot rätten — icke förmår med kraft mildra lagens rättvisa gång, borde likväl kunna tjäna, om icke såsom en förmildrande omständighet så likväl till ett bevis på ett sinnets känsloegenart, av vilken man kan vänta något bättre. Jag tillåter mig hemställa, att den tilltalade, på grund av sin beredvillighet att inför polisen lämna upplysningar om sina brottsliga förehavanden, så ock på grund av en yppad lust att vilja börja ett bättre liv, desslikes under hänvisning till den frestelse, vari han befann sig på badstranden, då damerna i hans händer liksom överlämnade tjuvgodset, och detta på en tidpunkt då den anklagade säger sig ha ämnat börja ett bättre liv, måtte dömas så milt, lagen kan tillåta.
Med en häftig trumpetstöt satte den cirklade advokaten ett utropstecken efter sitt anförande. Far i Skåpet hade med tämligen likgiltig uppsyn avlyssnat sin försvarares tal, men när denne kom till detaljerna om guldhjärtat, såg han generad och orolig ut. När Cello efter en stund reste sig för att på tå smyga ut från lokalen, då han ej ville trängas med publiken, vände sig Far i Skåpet, som rådhusvaktmästaren nu beredde sig att bortföra till rannsakningshäktet, hastigt mot sin förre pensionskamrat. Tjuven blinkade och yttrade med låg stämma:
— Bara en, som inte var någon papegoja. Hon var en liten grann råtta, hon. Aj, aj!
Cello tittade den andre in i de små elaka ögonen, nickade och gick honom förbi. Utkommen i vestibulen möttes journalisten av herr Stoltz, tätt följd i hälarna av herr Backlund.
— Va sa tjyven? frågade herr Stoltz. Vi hörde, att han sa nånting till herr tjunalisten!
435
