— Vore roligt till att få höra, mumlade herr Backlund.
Cello såg mycket tankspritt på de båda herrarna, som envist stirrade på honom, väntande ett svar.
— Han sa ingenting, yttrade den unge mannen.
— Hå, utbrast herr Stoltz vredgat. Det kommer väl i tidningen i alla fall, om herr tjunalisten inte vill säga det till oss. Vi har annars en viss rättighet… Det var vi som hjälpte polisen med att fånga honom. Han kom alldeles utanför kaféet Arbetarevännen, så säjer jag till min kamrat här…
— Namnet är Backlund, presenterade sig denne mycket lågmält.
— Till min kamrat här, fortsatte herr Stoltz upphetsad. Spring för attande djävlar till andra sidan. Jag passar här om du passar…
Cello vinkade avvärjande med handen, under det herr Stoltz häftigt manövrerade med armarna och åskådliggjorde av tjuvjakten en detalj, som aldrig hade passerat.
— Jag har ingenting att säga mer. Herrarna får väl se när tidningen kommer ut.
— Jag är prumerant, kastade herr Stoltz till den bortgående pressrepresentanten.
— Vi prumererar på kvartal, upplyste herr Backlund.
Cello fortsatte sin vandring skakande på huvudet; han uppfylldes av en känsla, som liknade vemod.
— Han tyckte om henne, sade han för sig själv. Far i Skåpet tyckte bestämt om henne.
Just som herr Erlandsson steg ut på trappan, ställde sig plötsligt i hans väg en storväxt karl med röda kindpåsar, i vilka det då och då ryckte uppe vid ögonen, som voro små, vattenfyllda och blinkande. Mannen hade ett ljust, nästan vitt och tovigt hår, som vajade när han lyfte på en mjuk hatt.
— Ursäkta, sade Albin, servitören Tidlunds son — ty det var ingen annan än han — och tittade ner på den spenslige tidningsmannen. Är detta herr Erland?
— Erlandsson, ifyllde Cello.
— Ja. Ja, visst, ja, sade Albin och grinade ursäktande. Det är rätt. Jag var uppe på tidningen för att söka Erlandsson, men han var inte där. Jag har vatt uppe ett par gånger förut i dag, men
436
