låtenheten själv, när det gäller.
— Det var bra, svarade fröken Åvik. Det jag har att säga är just inte så viktigt, men när herr Erlandsson häromdagen varit hemma, så kom jag att tänka på en dikt, som jag lämnade in för så förfärligt längesedan. Men jag hörde aldrig av den.
— Hur längesedan, fröken Åvik. Ungefär bara. Ungefär!
— Ja, det är väl två år sedan eller så. Jag fick aldrig något svar i brevlådan.
— Sådant händer, svarade Cello med en plötslig partisk vrede för den unga damens räkning. Man har nog sina tag av nonchalans på tidningarna ibland. Vad hette dikten?
Fröken Åvik rodnade, men såg honom rakt i ansiktet, då hon svarade:
— Den hette Nattens Drottning. Vi har ett sådant träd därhemma. Det blommar bara en natt om året. En riktigt underbar blomma!
Medan samtalet pågick, tyckte Cello, att fröken Åvik verkade så märkvärdigt nyfiken och intresserad. Skulle det vara möjligt ändå, tänkte den unge mannen, som i flickans ögon kanhända trodde sig läsa mera än vad som verkligen fanns att läsa där. De talade om allt mellan jord och himmel, men till slut måste fröken Åvik gå sin väg. Innan hon skyndade bort, tog hon ett löfte av Cello, att de skulle råkas två dagar därefter, bara för den lilla diktens skull.
Var tusan är ingenjör Planertz, tänkte herr Erlandsson ännu en gång, när han avlägsnade sig från parken.
Som barn hade Bengt Erlandsson en gång följt en kamrat hem till dennes bostad, som var belägen i ett litet hus inne på en gård, där det fanns en smedja. Kamraten hade först visat Cello sin insektssamling, därefter sin frimärkssamling, varpå han bett honom följa sig ut. De hade då gått till smedjan, där för tillfället rådde stort larm. I allt det svarta syntes svarta gesäller springa omkring varandra med långa tänger i händerna, En röd eldstråle sköt ut från ässjan, där med dån blästern drogs. Blänkande ögonvitor och
438
