saker, dem man tvekat på och därför tillsvidare kastat undan, men även av underbarheter och kostligheter, som blivit ditlagda under demoniska leenden eller uppsluppna skratt.
När Cello nu gick till Idiotlådan, om vars befintlighet han det första året icke haft en aning, nalkades han den icke som till exempel Löf, med pekoralavnjutarens lätta gång och lystna blickar. Han nalkades den i kärlekens namn, med en känsla av ridderlig partiskhet för en möjligen kränkt väninnas skull. Det var emellertid som att sitta på kanten av en trollsjö och fiska galenskaper med bara fingrarna. I varje ögonblick nappade det en tokighet, och ibland var den stor som en gädda, ibland mindre, grann som en forell, och Cello fiskade med iver, utan att ur det glittrande stimmet få upp vad han sökte. Där funnos vårdikter, skrivna med flickstilar och med de otroligaste naiva vändningar, vilka gjorde tvetydigheter av oskuldsfullheter; där funnos höstdikter, så sentimentala och med ett så komiskt bildspråk, att läsaren icke kunde låta bli att släppa till ett leende, som kom från hjärtat. Där funnos inbilska artiklar, där våldsam självgodhet i förening med total brist på talang åstadkommit fullständiga raketnummer av omedveten humor, och där funnos andra alster, författade med spelad flärdfrihet och doftande av den friskaste dumhet och egenkärlek.
Cello, som någon enda gång förut suttit vid kanten av denna trolska sjö med alla dess skimrande djävulsfiskar, överraskade sig plötsligt med att le. Detta leende dog på hans läppar, när han plötsligt fick upp ett papper, som var fullskrivet med verser, dem han strax kände igen. Han rodnade i sin ensamhet. Äntligen hade förklaringen på Junker Morgonröds gåtfulla försvinnande kommit. Han läste, och blev ännu rödare i ansiktet:
Rid ut, rid ut, Junker Morgonröd,
i den vinande vinden, som biter i kinden,
och svinga ditt svärd till ett blänkande slag!
Mången skönlockig mö uppå kransade ängar,
mången stingkyss dig ger, mången sugande blick,
där du hälsar på färden i riddareskick…
442