— Åj, åj, åj, suckade Cello, ty Blamageguden uppenbarade sig ett ögonblick med sina klara kinematografiska bilder. Men kärleken räddade honom från grubbleriet och skammen.
Det här var just inte meningen. Jag skulle ju leta efter Nattens Drottning, den kära flickans dikt, tänkte han, nu något lugnare.
Cello begynte åter sitt fiske, och det nappade alltjämt galenskaper och tokerier, men han hade icke letat så länge till, förrän han plötsligt fick jättenapp. Det satt ett hjärta på kroken. Han hade funnit Nattens Drottning, och denna hade sålunda vilat sida vid sida med Junker Morgonröd i Idiotlådan. Deras unga själar hade träffats förut. Deras hjärtan hade legat och slumrat tillsammans.
Med en smäll stängde Cello lådan och stoppade sitt rov i fickan. Utan att ännu ha tagit del av diktens innehåll, kände han sig som en oskyldigs försvarare. Han hade liksom befriat en för sinnessjukdom orättvist misstänkt från galler och bevakning, han hade givit luft och ljus åt en skendöd. Flickans dikt värmde i plånboken, där den nu på nytt låg tryckt intill Junker Morgonröd. Med största frimodighet och glädje marscherade Cello ned till stadsfullmäktigesammanträdet, som varade till bortemot klockan tio på aftonen. När han åter ensam satt vid den lätt gungande gröma kupans ljus på redaktionsbyrån för att göra i ordning och uppsända referatet, tog han upp den lilla dikten mellan behandlingen av två ärenden.
Denna dikt, som var skriven av en nittonårig flicka, var särdeles kantig och vardaglig. Där funnos en mängd oformligheter och löjligheter, vilka icke ens mycket nådiga ögon kunde underlåta att se. Men fastän detaljerna voro omöjliga, strålade det ett ljus från Nattens Drottning direkt till Cellos hjärta.
Han stoppade åter papperet i fickan, fast besluten att låta införa bidraget, sedan han med egen hand gjort några korrigeringar. Dessa skulle göras omärkligt, som när någon restaurerar en altartavla, föreställande Maria på vita kuddmoln med alla änglarna runt omkring. Förbättraren skulle gå fram med den försiktigaste hand. Detta visste nog kärleksguden, som stod lutad över herr Erlandssons axel, medan han skrev:
443
