Luskungen kort före avresan. Herr Holmén vädrade med näsborrarna och såg sedan med en fördömande blick på reskamraten. Denna blick var avsedd som en ljungeld men liknade mera ljuset från en blekblå, sorgsen stjärna.
— I allt mitt elände, talade herr Holmén med klar röst, i allt elände kan jag icke underlåta att nu på stället beteckna Albin såsom en moraliskt undermålig individ. Jag förnimmer nog här på platsen en fylledoft, och jag vet även, att fyllet härrör från Albin. Det är skamligt! Jag vill endast tillfoga ett kraftigt: vet skäms! Vet skäms!
Albin vände på sitt lurviga huvud och såg ut som en våt hund.
— Jag är mer ledsen, jag, för att Holmén har kommit i olycka, sade han. Halvlitern tänker jag inte alls på. Den gick all världens väg, och det var väl meningen, att jag ingen frestelse skulle ha, fastän jag försökte å ta me mej en till hemmet. Men Holmén — jag är så lessen, för att Holmén har skadat sej. Va ska ja göra, va ska ja göra?
Och han såg sig omkring med en barnslig bedrövelse i sina små vattniga ögon.
Under det att en gråpudrad karl från stenkrossen hjälpte kusken att spänna ifrån den vettskrämda hästen, stödde Albin herr Holmén, som hoppade fram på ett ben, mot en lång, röd tvåvåningsbyggnad, vilken låg i närheten av vägen. Framför byggnaden syntes en flaggstång på en plan.
— Det är ett vilohem, det där, upplyste skjutskarlen, som nu upphunnit de båda vandrarna, det är Skogshemmet.
— Där finns väl antagligen en sköterska, var allt vad herr Holmén yttrade, innan han kom fram till gårdsplanen.
Det jäste av vrede inom den unge pedagogen, när han tänkte på vad han hade sagt till Albin och vad han ytterligare ämnat säga om ”renat och hoppfullt sinne”, i samma ögonblick olyckshändelsen inträffade. Han ville, han måste hålla ett strafftal till den omoraliske reskamraten. Ur byggnaden skyndade en mansperson och en kvinna i ljusblå klänning med vitt förkläde. Sedan herr Holmén med några ord hälsat dessa personer och förklarat sin oväntade närvaro, och sedan han därtill givit skjutskarlen en del anvisningar för den fortsatta färden, satte han sig på gräsmattan.
