mjölk. Han var klädd i en tunn ulster, som han tydligen begagnade som nattrock, och höll det ljuskrulliga huvudet lutat i händerna. Som han satt där mot rutan, bakom vars glas gräsplan med buskar, päronträd med gråa blad och längre bort ett blinkande vatten syntes, tedde han sig rätt gammal. När herr Holmén emellertid med ett litet buller gav tillkänna sin närvaro, vände mannen på huvudet och reste sig förvirrad upp. Herr Holmén nickade artigt och förklarade i några väl valda ord anledningen till besöket. Just som han skulle ordentligt presentera sig, tyckte han sig någonstädes förut ha sett detta bleka ansikte med det ovanligt ljusa håret, den krumma näsan och de klippande små russinögonen.
— Är det inte fondchefen Anker? frågade herr Holmén mycket förvånad.
— Jo, svarade fondmäklaren. Det ni ser, det är verkligen jag. Men på samma gång kan jag säga, att det är inte jag. Och det är jag glad över. Ja, så glad, så glad! Det är visst herr Holmén jag talar med?
Folkskolläraren Holmén nickade bekräftande och såg forskande upp i det bleka ansiktet, där de rödkantade ögonen stirrade. Han hade förut träffat fondmäklaren, men under helt annorlunda förhållanden: Han hade sett honom som tjänstgörande officiant och liturg i templet, då alla ögon tindrade av förhoppningar och alla kinder buro feberfläckar av spänning. Den gången hade Holmén själv innehaft några Västerviks Sågblad, inlösta för medel, han haft stående i sparbanken, där pengarna dock alldeles för långsamt kläckte nya pengar; han hade velat se dem kläckas snabbare i den goda tidens solsken. Fondmäklaren hade då varit munter och glad. Herr Holmén ämnade för sin del endast skaffa sig en god liten extraslant; men när denna var vunnen, tänkte han på en sommarstuga. När Holmén då belånade sina aktier och köpte nya aktier för det friska kapitalet, började stugan att komma närmare, men då hade den förvandlat sig till en villa. Folkskolläraren hade ett tag varit riktigt inne i affärerna men seglade som de flesta andra med fasta skot, när vattnet mörknade och kastbyarna kommo. I den kalla sparbanksluften, där räntorna på herr Holméns besparingar hade växt så långsamt, tycktes nu räntorna på
451
