Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/457

Den här sidan har korrekturlästs

tillrätta på stolen och yttrade icke ett ord. Borta i ett kök hördes trevnadsljud; en kaffekvarn gick, och en flickröst sjöng. Plötsligt började fondmäklaren att långsamt tala, först som i en dröm men sedan allt mera och mera medvetet och till sist upphetsat.

— Se, det var detta, yttrade han, se, det var detta, att bankirfirman sprack och jag blev utan plats. Medan jag gick i lyckan, voro de alla mina vänner, och jag kom till de fina husen. En tillställning kunde aldrig börja utan mig, ty det var som hade de icke riktigt lugn, förrän jag satt vid bordet hos dem. ”Herr Anker för värdinnan”, hette det alltid, och där jag satt, än med ett litet glas i handen och än med ett stort, än med ett sött vin på tungan, än med ett surt och än med ett, som fräste, då hördes det rop runt omkring mig: ”Herr Anker, får jag lov”, ”herr Anker, får jag lov att skåla även jag.” Och jag satt bland sköna kvinnor, och läpparna de myste emot mig, men jag visste att dessa fördömda i mina ögon läste förhoppningar om ny lyx, som de skulle skaffa sig, när aktierna stego, ty de trodde på mig, som om jag varit Gud själv. Och jag log tillbaka och jag njöt utav livet som av en frukt, och jag trollade i de finaste familjer. Sedan kom fallet, och det var mångdubbla bottnar på börsen. Ibland var det, så att man baxnade, och till sist föreföll det, som om de skurit av linorna på en hiss. Hisskorgen rasade ned, och så hade vi äntligen nått den riktiga botten.

— Liknelsen är utan tvivel ganska träffande, inflickade herr Holmén. Den är icke glad, men den är verkligen träffande. Men vad sade då middagsbjudarena? Då blev det väl slut med champagnen då?

— Ja, då blev det slut på champagnen. Tänk, när jag förr gick ifrån en teater och mötte folk på restaurangen efteråt, frågade alltid en kör av röster: ”Nå, hur slutade det?” ”Det slutade väl”, svarade jag, ty jag trodde verkligen, att de menade teaterstycket. Men de menade efterbörsen. Nu, när fallet skett, såg mig ingen på restaurangen, och de rörde knappast vid hattbrättena, när jag hälsade på dem i spårvagnarna. De rände i banker, och man kunde se en sådan svart folkrörelse på torget emot klockan två på middagarna, att det mest var som ett upplopp, när de sprungo kors och tvärs med sina eländiga omsättningsreverser. Jag låste in mina

453