mot fönstret, där ett tefat med fluggift stod, än mot taket, där en humla flög sakta som en zeppelinare, än ut i trädgården, där träden då och då sattes i rörelse av vinden. Det skulle snart till att skymma.
Men hade herr Holmén ett ögonblick kunnat skåda in i Ankers hjärta, kanhända hade han då blivit rädd som ett barn vid anblicken av en skrämmande tavla med svarta och hemska gubbar. Anker kände sig i detta ögonblick, som om han blivit kramad av en gast, eller som en missförstådd konstnär, vilken ger ut, vad han har i sitt bröst, men som runt omkring sig endast ser feta och oberörda ansikten med ögon som blyknappar. Fondmäklaren var icke någon konstnärsnatur, men han var överkänslig och ett rov för våldsamma lynneskastningar, fastän han ändå härute i stillheten återvunnit en viss jämvikt. Med en störtflod av ord hade han i början översköljt herr Holmén, glad över att äntligen få explodera och tala om sig själv. Allt var således gott och väl ända tills det farliga ögonblick, då folkskolläraren uttalade de olycksbringande orden.
Bara! Den sårade fondmäklaren, som lidit i lågorna på självplågeriets halster, såg med ursinne framför sig en man, vilken på sina kinder bar äckligt friska rosor, och som i sin blick röjde oberördhetens mördande lugn. Anker ville först gå bort till vilsoffan, där folkskolläraren satt, för att förinta honom, men sedan ilade tusen andra hämndeplaner med blixtens hastighet genom hans upphettade huvud, och han ångrade, att han icke lockat Holmén att köpa Västerviks Sågblad för sitt bohag och för sina kläder och för sin gamla fader och moder. Lika fort som dessa tankar galopperade fram i Ankers huvud, medan Holmén såg ut, som om han suttit och solbadat på en gästvänlig strand, lika snabbt växlade sinnesstämningen om; vildheten förbyttes plötsligt i ett tårögt vädjande uttryck av vekhet. Anker utbrast:
— Ack, herr Holmén, om man inbillar sig, att man har något att gråta för, och man verkligen fäller tårar, då är det väl i alla fall sorg, också om den är inbillad.
Lyckligtvis återställde herr Holmén den skada, han åstadkommit, genom att yttra något mycket vardagligt:
— Ja, var och en har ju sin sorg. Och allting är ju relativt.
455
