Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/463

Den här sidan har korrekturlästs

platsen? frågade herr Holmén undvikande och, som det föreföll, något brydd.

— Jag slutade, när han blev hård mot mig. Jag blev ond för att han använde grova ord mot mig. Tolka dina karaktärer själv, din skojare, röt jag och slog igen dörren. Men det är inte rätt att döma sina medmänniskor, för jag var inte en bit bättre än han.

Anker teg och stirrade på Holmén, som även satt tyst.

— Var jag bättre? frågade plötsligt Anker i upphetsad ton och spände ögonen i den andre.

— Åjo, det var väl ändå herr Anker, svarade herr Holmén lugnande.

— Lögn! Ve över denna förbannade lögn! Jag var inte en bit bättre, för jag sökte öppna ett Viljekraftsinstitut sedan.

— Vad för något? sporde herr Holmén, som icke alls förstod meningen med fondmäklarens ord.

— Jo, jag försökte att öppna ett institut med en korrespondens, som något liknade den förra, fastän med betydligt billigare priser. Ja, halva priser. Jag annonserade, att de, som kände sig tveksamma i livet och saknade andlig ryggrad, hade dåliga löner eller svårt att komma fram, kunde skriva till mitt institut. Min lösen var: ”Ryck upp er!” ”Tag er själv i kragen!” ”Bär budskapet till Garcia!” Men Viljekraftsinstitutet var endast ett försök, som slog dåligt ut. Jag hade ju inga resurser heller. Bäst var det nog för mig, att jag tvangs att avstå från affären. Men ännu hade jag inte sjunkit tillräckligt djupt. Jag hade inte nått botten än. Herr Holmén förstår kanhända uttrycket? Nej, jag hade inte nått botten.

— Det är högst kuriöst, det må jag dock ha tillåtelse att säga, insköt herr Holmén försiktigt.

Men Anker fortsatte med vitt svävande blickar och sorgsen stämma:

— När jag bara hade kvar ett par fattiga tior i min plånbok, köpte jag en dag några dussin små gröna skalbaggar på förgyllda mässingsnålar i en kortvaruaffär och annonserade, att lyckobringare eller amuletter funnos att få mot så och så mycket, plus det och det i postporto. Jag måste försöka något. Jag måste leva. På ett litet rum i Storkyrkobrinken satt jag och expedierade gröna

459