slut, då jag natten därpå försökte sova i det vackra livréet. Det var precis, som om allt hade gått sönder inom mig. Då togo till sist ett par gamla bekanta hand om mig, och den välsignade doktorn kom med hjälpen. Han sade, vad jag hade att rätta mig efter. Genom en särskild lycka, som jag inte vill tala om av fruktan att den skall vika ifrån mig, har jag fått löfte på en plats, när jag åter blir frisk. Det är ett underverk, att det har gått mig så väl. Men inte är jag densamme, som jag var förut. Nej, det är jag inte. O, nej!
Anker reste sig upp från bordet och såg med en lång och trött blick ut genom fönstret. Det hade mörknat, men månen sken stilla bakom päronträden. När han så stått en stund, gjorde han en långsam, djup och ödmjuk bugning för folkskollärare Holmén, räckte fram sin hand men yttrade icke ett ord. Herr Holmén skakade handen med en frisk människas livlighet.
— Tack för en synnerligen trevlig, angenäm och dito intressant sällskapsafton, sade denne med klar och klingande stämma.
Fondmäklaren Anker nickade och försvann i ett närliggande rum, där han tydligen hade sin egentliga bostad. En tjänstflicka kom in för att bädda åt herr Holmén, och när bäddningen var fullbordad, klädde han av sig i långsam takt, härtill tvungen av skadan i foten. Vid skenet av en lampa steg han till sist i säng, tittade på klockan och släckte ljuset. Då hörde plötsligt herr Holmén från det inre rummet, där Anker hade sin sovplats, fondmäklarens lågmälda stämma tala till någon:
— Några goda och vänliga ord, fröken! Mina ögon tål inte ljuset. De orden, som lästes i går.
Härpå blev det åter djup tystnad, men den varade endast en liten stund. Lik bubblet från en källa började en entonig men klar sopran att ljuda; den läste något, som herr Holmén icke strax kunde uppfatta. Några enstaka ord letade sig dock fram till hans öron i det ögonblick, han var nära att somna:
— — — — — —
Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet… bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn… smörjer mitt huvud med olja… godhet allena…
462
