romaner rörande dollarflickor, det senare förmodligen för att tjusa damerna, lika unga som okritiska i både det ena och det andra hänseendet.
Cello kände nog stinget, som han erhöll för sin andel i Far i Skåpets gripande, men han spelade oberörd, koncentrerande sig på dollarprinsessan. Med en djävulsk fintlighet, som han lärt sig under mångårigt hanterande av värjan, låtsades han nu inskränka sig till parader.
— Dollarflickor ja, det är just det damerna vill ha, svarade han. Men omedelbart fick han in en fruktansvärd stöt i hjärttrakten på motståndaren — och herrarna intresserar sig understundom också för flickor med dollars, tyvärr icke alltid med tur. Lika gott, tillfogade han, medan han tyckte sig se motståndaren blekna och vackla. Var och en gör så gott han kan, antingen det gäller tjuvarna eller damerna.
— Haha, skrattade den sårade motståndaren och tycktes retirera. Låt gå för dollarprinsessorna då, fortsatte ingenjören och samlade all sin kraft till ett nytt utfall. Men om herr Erlandsson nu i afton ytterligare skall uträtta något arbete på redaktionen, glöm då icke för dessa, enligt er mening så nödvändiga tjuvarna och dollarflickorna, de bagatellartade och särskilt ur nyhetssynpunkt så värdefulla skämtbitarna!
— — —
Cello parerade, föll ut och låste på ögonblicket sin hånskrattande motståndares värja.
— Kanske vore det synd om en av oss, sade han. Herr Planertz förstår möjligen vad jag menar, fortsatte Cello, som genom en förrädisk och missnöjd ordensbroder hade hört talas om ingenjörens metoder såsom broder M. G. i Adelstjärnan.
— Jag, jag, stammade den redan till hälften besegrade, i det han fåfängt sökte avvärja slutanfallet.
Cellos battemang slog värjan ur den tunge fäktarens hand, varpå han med kallt blod satte in dödsstöten.
— Vissa muntergökar skulle absolut icke kunna reda sig utan dem, sade han hånleende och genomborrade den andres hjärta.
I detsamma bullrade en bil på gatan, och som ingenjör Planertz hade beställt bilen till detta hörn av parken, närmade han sig nu
468
