vagnen. Cello hälsade sin slagne motståndare med en ädel hattavtagning, varefter ingenjören steg in i bilen, som avlägsnade sig.
Ännu upphettad av striden, och med blodet kokande av vrede, skulle herr Erlandsson, om han för ögonblicket varit fången i en romantisk stämning, tyckt sig se en dödssårad ädling, som i hast ämnade söka hjälp i Gråbrödernas asyl, vit om kinden och blödande ur farliga sår. Snart stod den unge mannen ensam i det matta månskenet, som sållade sitt fina ljus över parken, där det gamla klostret hade legat, och där man ännu i vindarnas tassel kunde urskilja mummel av böner och klangen av värjor.
59
En ny medarbetare på tidningen och en ny kostym
På tidningen Kurirens redaktion hade alltsedan det ögonblick, då Cello i den knarrande trappan till fabrikör Åviks stora träslott erhållit tydliga bevis på fröken Åviks bevågenhet, en ny medarbetare trätt i tjänst. Denne, som icke gjorde anspråk på någon avlöning, utan mera av intresse för yrket inställt sig såsom rådgivare, plägar i berättelser, dikter och på tavlor avbildas som ett barn, med stor och rund panna, klara ögon, naken kropp och korta vingar. Ofta satt denne tystlåtne medarbetare intill Cello på hans stol, när den rutinerade journalisten funderade över vad han skulle hitta på för nya ting att skriva om. Den vaksamme rådgivaren hade redan för Cello dikterat ett litet nätt kåseri, en bagatell om aftonstämningar och ett förälskat par; han hade vidare inspirerat en lekfull satirisk artikel med anledning av att sofforna vid Strandpromenaden börjat förfalla. Och en dag lutade han sig intill den nitiske unge mannens öra och viskade orden:
— Våra industrier!
Var kom det där ifrån, tänkte Cello. Det var ju en ganska bra idé till en artikelserie. Jag skall tala vid notischefen. Cello handlade, som han hade tänkt, gjorde grundliga förarbeten och kunde inom kort på den hetlevrade notischefens bord
469
