ut armarna, alltjämt hållande tvättbrädan i den ena handen, och jämrade:
— Vasander går! Vasander går!
Cello, som icke förstod detta korta och talande uttryck och icke heller kunde se ruckleriets bilder bakom de knappa orden, måste fråga flera gånger, innan han äntligen, röd i ansiktet av förargelse förstod, att det kunde dröja länge, innan han kunde få avprova det efterlängtade plagget.
— Vad är meningen med detta? frågade han strängt.
Men fru Vasander saknade ord, som kunde sprida ljus över dramat; Cello hörde visserligen, att hon nämnde ordet kabeljo ett par gånger, men hon uppblandade sitt tal med så många utrop och avbrutna ljud av förtvivlan, att kunden slutligen skakade på huvudet och gick sin väg. Det var nämligen första gången den unge mannen begagnade sig av herr Vasanders skräddarkonst, och han var följaktligen alldeles oförberedd på dylika katastrofer.
— Förbannelse över skräddarmästare Vasander, fräste den temperamentsfulle representanten för tredje statsmakten, när han nu gick den soliga gatan fram, medan han funderade över hur han skulle kunna påskynda utförandet av den beställda kostymen. — En sån usling!
Cello kände en barnslig besvikelse, som hos honom till sist utlöste en brinnande lust att trotsa herr Vasanders skräddarkonst, och det var icke långt borta, att han hade vänt om och avtvungit hustrun det halvfärdiga arbetet för att lämna detta till en annan av detta yrkes mästare. Plötsligt får Cello sikte på två bekanta figurer, dem han så ofta lagt märke till under sitt arbete i staden, och mellan dessa två herrar syntes en tredje, vilken icke gärna kunde vara någon annan än den eftersökte Vasander.
— Hallå, herr Vasander, ropade den glatt överraskade journalisten.
— Vafalls, mumlade till vänster herr Backlund och strök lömskt sin mustaschsvans.
— Vad gäller saken? hojtade till höger den gråe och fete herr Stoltz, i det han stirrade herr Erlandsson in i ansiktet.
Men Cello nalkades obevekligt med snabba och beslutsamma steg.
474
