röja sin hemlighet; hon var rädd, att den skulle bli omkullpratad och sönderdiskuterad; hon förvarade den som om hon förvarat en ömtålig fjäril under en glaskupa.
Samspråket rörde sig från fru Åviks sida först om journalistik, sådan hon uppfattade den genom greve Carls glasögon, därefter om tjuven Far i Skåpet och om redaktör Erlandssons vänlighet att överlämna det förlorade smycket, varefter fru Åvik började tala om grevinnan Augustas roserier, vilka ofta varit föremål för tidningsmäns intresse. Nu råkade Cello veta, att tidningarna icke voro så intresserade för grevinnan Augustas roserier som grevinnan Augusta för att få sina vackra roserier omtalade, men han hade blivit en vis man, och därför teg han. Cello gjorde ett städat intryck på fru Åvik; han föreföll henne att vara en hygglig person. Fabrikören, som icke lodade eller pejlade eller undersökte utan tog allt enkelt och öppet, förplägade Cello av alla krafter. Denne berättade historier på sitt vanliga sätt, och fabrikören förbannade sig på, att den unge mannen var intresserad för fiske. Till sist började herr Åvik att utösa ovett över vederbörande myndighet, som aldrig ägnade en tanke åt båtbryggan, vilken närapå var fallfärdig.
— Vi ska se till, sade Cello med allvarlig min och tog upp anteckningsboken. Vi ska se till!
När Cello omsider efter en i allo behaglig afton avlägsnade sig, följdes han artigt ut i tamburen av fröken Åvik, som viskade i hans öra:
— Vad du är stilig i kväll!
Den unge mannen bröstade sig utan att kunna ana den jättetjänst skräddarmästare Vasander hade gjort honom med axelvadderingen och lutade ett ögonblick sitt huvud mot flickans kind. Fröken Åvik viskade på nytt:
— Riktigt ståtlig, min älskling. Hon tillade ömt: Säg det vanliga innan du går!
Cello väste i dunklet:
— Jag älskar dig!
Härefter kysste de varandra, och Cello försvann efter att ha avlagt sitt första officiella besök hos fabrikör Åvik. När han kom ut i den tysta kvällen, var han något nedslagen över att icke ha
477
