Vid plommontiden detta år hade emellertid den duktige Ivan olovandes gjort ett besök i en privatträdgård, varvid han fallit ned och brutit ena benet, hårt straffad för sin lystnad, vilken dramatiska händelse haft till följd, att en annan springpojke måste anställas i den skadades ställe. Över detta sörjde Karl Ludvig ganska mycket, dels av medkänsla med den i olycka komne och dels på grund av de svårigheter, som skulle uppstå, innan han fått vikarien inställd på Lilla Eländet, Tanklösheten, Stora Skammen och Junidemonen med flera papper. Utav de övriga pojkar, som voro anställda på kontoret, fanns det ingen, som han ansåg värdig det förtroende, han en gång givit åt Ivan, varför han alltså satte sitt hopp till en av de ynglingar, vilka efter annonseringen skulle infinna sig såsom sökande.
En vinterdag, då Karl Ludvig klockan nio på morgonen skulle gå upp till kontoret, var trappan fylld av en skara stojande pojkar, vilka trängdes och knuffades så mycket, att kamrern nästan höll på att icke komma fram. Då Karl Ludvig boxat sig upp i vestibulen, överblickade han denna livliga ungdomshär, i vilken var och en åtrådde den omannonserade platsen. När kamrern då med tankfulla ögon mönstrade skaran, lade han märke till en pojke på ungefär sexton år, ganska liten och bred till växten, med blek hy, trotsiga ögon och en stämma, som överröstade alla de andras. Denne pojke fäktade med armarna och hojtade åt kamraterna:
— Stilla där! Ser ni inte att det är en fin herre, som kommer! Håll er lugna! Låt bli trappfönstret! Du spottar på golvet, Emil o. s. v.
Karl Ludvig blev intresserad av det livliga människoexemplaret, och när han sedermera inne på kontoret gjorde sin generalmönstring, underkastade han särskilt denne gosse ett ingående förhör.
— Va hetter du, min pöjke? frågade Karl Ludvig.
— Florinus, blev svaret.
— Va hetter du te efternamn?
— Stoltz, svarade pojken.
— Far å mor lever?
— Ja då, svarade Florinus. Mamma har mangel.
480
