Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs

Cello återtog med någon hetta:

— Jag var ung, och ingen Landsortscasanova heller!

— Maåtte inte det, kära bror. Men den höga hatten då?

— Jo, fortsatte Cello. Flickan blev litet röd, men hon hade ett lugnt vandrande blod inom alabasterhöljet, och därför blev det bara en liten nyponros på varje kind i stället för stora facklor.

”Du överraskar mig verkligen”, sade hon med ett mycket märkvärdigt och konstlat tonfall. ”Vill du inte sitta ned, medan jag dukar kaffet?”

Vi drucko kaffe och gubben kom in, och den eftermiddagen vart det icke annat sagt i saken än att Stina och jag skulle träffas dagen därpå. Jag bodde hos min gamla barnsköterska, och hon höll av mig som om jag varit hennes egen son. När jag nästa dag vaknade, klädde jag mig raskt och tog ur den blå hattasken, som jag medfört, upp en cylinder, den jag satte på huvet. Min trogna och snälla Ida sa då:

”Nä men, snällaste… hög hatt? Det är ju sommar.”

Jag lät hennes kloka invändning vara som om den aldrig blivit gjord, ty jag inbillade mig, att jag tog mig väl ut i hög hatt, och därför var den också inköpt. Ute var det ungefär tjugufem grader under almarna i parkens skugga. Med lätta steg gick jag, iförd blå kavaj och sommarrosett, hög hatt och ett blekt ynglingaansikte därunder, till mötet, som vi avtalat, på andra sidan bron. Där stodo gröna bänkar under träden, och jag erinrar mig ännu i dag alla de grovheter, som de ritat dit. Jag satte mig höviskt på den värsta av dem, och grep hennes runda och vita hand, full av segervisshet.

Vattnet ringlade så grant framför oss, och en pråm gled sakta ett tjugutal meter från stranden, och en karl satt på en tross och rökte, och en annan spelade på ett dragspel:

Deria, hompa, deria, deria…

Det var så behagligt och så mycket sommarfrid i det hela; jag tyckte dessutom, att allt var klart oss emellan, och kände en stor trygghet bredvid henne. Så ser jag på henne, och minsann rullade det inte ner en tår, stor som en ärta, på hennes ena kind. Då var det som om någon hade grävt ut hjärtat på mig med en trädgårds-

45