61
Vill ni se mina lejon?
Hade miljoner härolder i röda syrtuter och med silvertrumpeter i händerna infunnit sig vid jordens viktigare och oviktigare punkter för att smattra fram budskapet om att herr Bengt Erlandsson blivit förlovad med fröken Märta Åvik, dotter till fabrikör Anders Åvik härstädes och hans maka, född Tabell? Nej, i verkligheten hade detta demonstrativa kungörande icke ägt rum, fastän de nyförlovade tycktes tro, att så var förhållandet, och att alla medmänniskor i stad och på landsbygd skulle vara fullt underkunniga om den viktiga nyheten.
I likhet med andra nyförlovade tyckte sig Cello och hans fästmö vara tvenne ljusgestalter; de övriga medmänniskorna löpte som fattiga, grå möss långt nedanför dem. Men det krävdes dock av dessa underordnade varelser, att de skulle rikta sina tankar och blickar mot det väsentliga i livet. För fröken Åvik var det väsentliga herr Erlandsson, och för denne var det väsentliga fröken Åvik. Tillsammans bildade de den ringsmyckade urväsentligheten, stående på jordklotets grönaste och högsta topp.
I dag, och det var en dag, när ännu en gång våren hade börjat blomma, hade det på redaktionen varit tal om ett modekåseri, vid vars genomläsande korrekturmannen med djupsinnig min förklarat, att vissa uttryck inte voro riktiga. Den fete och hetlevrade lille notischefen, som icke var hemma på modeartiklarnas område, vände sig till Cello, som forskande genomsåg manuskriptet, varefter han med klingande röst yttrade, vänd till alla i rummet närvarande:
— Den här saken vet jag bara en, som kan klara ut.
— Leende Turiddo av japanoriskt ursprung, vem menar du? frågade notischefen, medan han vårdslöst kastade en notis om tvenne dömda lösdrivare i manuskriptkorgen.
— Märta förstås, svarade Cello med en viss köld. Min fästmö!
— Ah, det var så sant, sade notischefen lika vårdslöst, i det han bredvid lösdrivarna placerade en fadermördare i Borås, som nyligen hade erkänt sitt brott.
486
