Cello log ett föraktfullt leende vid notischefens uttryck ”det var så sant”. Även denne var en av dessa i vardagens enahanda fångna, vars ögon icke blixtrade avundsamt eller beundrande, när han hörde den vita gudinnans namn nämnas.
— Nå, och du är alltså belåten att vara en sig så kallander fäpsteman, fortsatte notischefen, som nu i korgen nedlade meddelandet om en person, den där tagit sitt liv genom att hålla huvudet i en med vatten fylld tunna, och vilken notis försetts med den alltför lätta rubriken ”Sätten äro mångahanda”.
— Om sådant talar man inte vitt och brett, förklarade Cello högtidligt, som om han hade fruktat, att notischefen skulle gripa hans eget och Märta Åviks hjärtan, skriva ”Från allmänheten” i kanten på det ena och ”Vad vi sluppit äta” på det andra samt därefter stoppat dem i korgen tillsammans med lösdrivaren, fadermördaren och den olycklige mannen med huvudet i vattentunnan.
— O, fortsatte den upptagne notischefen. Kärlekens viskning haver även jag avlyssnat en gång. Hon gav mig korgen efter en bostonesisk vals, och jag sände henne i gengäld en likgiltighetens Faderulla!
Han lät pennan gå, medan han talade och rökte och ritade raskt på en liten notis rubriken ”Försvunnen” och på en annan ”Räddad som genom ett underverk”, vilka båda gjorde sällskap med de andra i manuskriptkorgen, som kunde rymma allt av världens ve och fröjder inom sina lätta spångaller.
— Då var det inte den rätta då, svarade Cello. Jag skall emellertid be min fästmö ordna den här saken.
Cello satte sig till att arbeta med en artikel, i vilken han yrkade på ett kraftigt ingripande mot en oförskämd larv, som hotade att fördärva fruktträden. Bäst som han var i farten med larven, den han överöste med ett lärt ovett, nyligen inspirerat av en pomologisk specialist, kom en springpojke in och meddelade, att en herre anhöll att få tala vid redaktör Erlandsson. Den främmande dröjde i det lilla halliknande förrummet till redaktionslokalen. Cello lade genast pennan ifrån sig och gick ut till den väntande. Denne var en storväxt man, som bredbent stod vid ett bord; han vaggade på kroppen och liknade en sjöman på däck men vände bort huvudet liksom för att låta herr Erlandsson så länge som
487
