Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs

spade. Häftigt vände jag mig mot henne, kysste hennes hand och utbrast:

”Jag har redan sagt det, Stina, att jag älskar dig så högt. Jag säger det en gång till. Lova att bli min, låt oss skiljas, tills mina ekonomiska förhållanden bli klarare så att vi kan gifta oss.”

Då tog hon mig hastigt om halsen och kysste mig mycket lugnt och varsamt.

”Du är så snäll och så barnslig,” sade hon allvarligt, ”men du vet väl hur det är mellan mig och Olle.”

Olle, det var en liten chalmerist, och jag hade nog hört, att han gått och slagit för henne. Men det brydde jag mig inte om.

”Olle”, sade jag, ”han avgör väl ingenting. Det är väl du som avgör, och inte han. Älskar du nu Olle, så är det ju en sak, men älskar du mig, så är det en annan. Jag vill emellertid för ordningens skull säga dig, att jag inte alls hatar Olle. Men dig älskar jag!”

Deria, hompa, deria —

grymtade det fördömda dragspelet på pråmen. Flickan såg ned och talade:

”Nyss begick jag en dumhet, som jag ångrar i hela mitt liv, då jag gav vika för en sån där stämning. Det var en stämning, som kom över mig, då jag gjorde det. På det sättet kanske du hoppas på något, som du inte kan hoppas på. Jag och Olle… Men du kom så överraskande, och du var så barnslig och rar.”

Jag hade tagit av mig den höga hatten och lagt den på bänken bredvid mig, men alldeles plötsligt kom en vindstöt och fångade den, och jag måste upp just i denna stund, som i alla fall var mycket betydelsefull. Den gången åtminstone. Hatten rullade ledigt, med ett ihåligt litet buller utefter kajens rand; två gånger högg jag i luften efter den, en gång skrapade jag mig inne i handen, men hatten bara än rullade, än dansade. Under tiden hörde jag till min förvåning, hur det kom ett klingande skratt ifrån henne. Hon hade blivit alldeles omkastad i lynnet, hon skrattade så hon höll sig i sidan, och jag hörde, medan jag jagade hatten, detta skratt, vattenplasket och dragspelet.

Då jag återkom med hatten på huvudet var hon ändå allvarlig och reste sig upp, tittande på ett litet armbandsur.


46