tändsticksask med några gamla amerikanska frimärken, men till sist såg han listig ut och tog fram en stor svart bok, som vi trodde var en bibel. Den här fick jag i tiden utå kokerskan på ångfartyget Laxen som ett minne, sa han, och den ville jag inte skulle gå i förlor. Jag ville titta på boken, men då sprang han ifrån mej och stack den in under skjortan och sa: tvi vale dej, som vill ta ifrån mej min husmanskost, sa han. För det var en kokbok.
Medan jag stod och vaka på dem, gav sej en annan gubbe i väg. Han hade skärmmössa med en pappersros, och han var inte riktig, men jag sprang fatt honom och högg honom i ryggen. Stopp, din tosing, ropa jag, men han bara viska tillbaks: säj ingenting, men jag ska in å hämta mina minnen! Men det fick han inte, förstås. Men jag fråga honom, vad det var för någet han skulle hämta, och då börja han grina precis som en liten unge och slog sig för bröstet, så att det skrällde i hela skrotten på honom: Det var hennes visa, sa han. Det var hennes lilla visa!
Men det var omöjligt att få ur honom mer än bara det, att det var hennes visa. Han sa, att han hade varit anställd vid hovet, men det var ljug, för han hade bara varit en drevkarl vid en kronepark, där de jagar, och han sa, att han hade ett papper från en fin hovdam. Vilken, fråga jag. Det gör detsamma, sa han, och han satt där och runka på huvet, och ellen sken, som om det varit på ljusan dag, och till sist braka det igen liksom på domedags otta, och det blev svart ett slag, men så blev det rött igen och spruta ell överallt, och vi fick hugga skog omkring. Men gubben, som hade mössan med pappersrosen, satt och såg ut som om ingenting varit. Han bara sa, när hela huset brände opp: Där brann hennes visa, hennes lilla visa!
Jag fick beröm för räddningen, och föreståndarn sa, att Albin skulle hatt belöning, men det kan kvitta, när en annan ändå inte kunde rädda undan deras värdesaker.
Jag hugger ved i dag och skall grava på måndag med hälsningar från sonen Albin.
— Vad ska vi föreslå honom till? frågade efter genomläsningen
den generöse journalisten och doppade pennan i bläckhornet, som
om han ur dess svarta hav genast kunnat draga upp en orden eller
