Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/505

Den här sidan har korrekturlästs

leende hann upplysa hans skeptiska drag, sade fröken Tornej till Märta Åvik:

— Visst pocker gör jag det, när jag tittar lite närmare på dej. Det var du, som var här med ett litet pyre till tös en kväll för länge sedan.

— Allt har gått som det blev sagt, mumlade Märta i hemlighetsfull ton.

Cello såg närmast skamsen ut. Fröken Åvik räckte nu den väldiga sierskan en liten rosenbukett, som hon höll i handen, och sade med mycket varmt tonfall:

— Tack, fröken Tornej!

— Nä du, svarade spåkvinnan med stark stämma. Skall jag ha det här, så får du inte gå, förrän jag har bjudit er på kaffe och lagt en liten stjärna. Är karlspersonen där din fästman?

— Ja, svarade flickan, det är han.

— Ni får sitta en stund i köket, medan ni väntar, för jag har just nu besök av en ljus karlsperson där inne. Men jag kommer snart. Sitt ner och vänta!

Den stora kvinnan pekade på ett par bräckliga stolar, varefter hon med dundrande steg försvann i dörröppningen. När Cello blivit ensam med fröken Åvik, uttalade han endast ordet ”jemine”, men Märta log och ruskade honom i armarna.

— Bengt skall vara tyst nu, så skall han få höra märkvärdigheter.

— Jemine, svarade Bengt. Jemine je!

Härefter började han att skratta ett våldsamt, men hest skratt, i vilket även fästmön deltog, och det blev till sist så häftigt, att de trodde sig icke hinna få någon ordning på sina ansikten, till dess fröken Tornej återkom. Plötsligt hördes ett egendomligt ljud tätt inpå dem. Bådas blickar flögo till ett fönster, vari solen sken mycket starkt, och från detta fönster, som stod öppet åt gården, steg en väldig, vit tupp med högtidliga fjät fram på ett litet bord övertäckt med ett blad av Kuriren. Benen lyfte sig som till noggrann marsch vid en manöveravslutning, huvudet nickade stolt för varje steg, de gula, snabba ögonen stirrade envist åt alla håll, och den väldiga kammen sken genomskinligt röd, likt en liten bengalisk eld.


501