— Sju, åtta, nie — många klöverkarlar, som skulle vilja ta å vrida om näsan på dej…
— Klöverkarlar? frågade herr Solander och sträckte nyfiket fram sin runda potatisnäsa. Förlåt! Vad är klöverkarlar? Är det lantbrukare?
— Nej, tie, elva — det är affärskarlar. Du har gjort många resor med papper och ljusa varor, som har någet med vatten att göra.
— Kombinerade Kalender- och tvålsatsen, mumlade herr Solander imponerad. Inte något tvivel om den saken.
— Tolv, tretton. Va morrar du? Stämmer det inte kanhända? Du kommer att få affärsrörelse med många ljusa varor, men det ska du inte vara bekymrad för. Du reder dej nog hundan och kommer att tjäna många pengar till slut ändå.
— Verkligen? Mor lilla, jag undrar, om det vore möjligt att få veta, vad det är för slags ljusa varor?
— En gång till, ropade fröken Tornej, i det hon raskt på nytt utströdde korten. Ett, två, tre — ja, det är, som jag säger, ljusa varor.
— Kan det vara specerier måntro, mor lilla?
— Vet inte! Fyra, fem, sex — du ligger efter ett ljust fruntimmer med pengar på banken — sju, åtta, nie — du skriver till henne, men du vet inte vem hon är. Tie, elva — det är ett hemligt fruntimmer —
— Äktenskapsannonsen, sade herr Solander för sig själv. Minsann är inte gumman bra nog. Nå, får jag tag i det där fruntimret då? sporde den intresserade klienten högt.
— Elva, tolv — det gör du. Stor folkrörelse, min gubbe lilla, du får röra på bena. Mycket kroppsrörelse…
— Specerihandel, jaha. Det är väl en specerihandel hon har då. Tja, man måste ju…
Som audiensen nu var slut, betalade herr Solander fröken Tornej, vad han ansåg spådomen om specerihandeln och den ljusa damen vara värd, och avlägsnade sig försänkt i grubbel över hur den äktenskapskorrespondens, som han under de senaste månaderna inlett med ”medelålders affärsinnehavarinna med tillräckligt kapital för två”, till sist skulle utfalla.
503
