ma. Båda vände sig om. På kyrkogårdens stora gång syntes en hög, mörk gestalt i prästerlig dräkt. Han betraktade med en viss skärpa Kyrkogårdsvaktmästaren, som stod framför honom med avvaktande hållning.
— Har jag inte sagt, att Vallkvist skall stänga grinden, yttrade den schartuanske prelaten, i det han genomborrade Kyrkogårdsvaktmästaren med sina mörka ögon. Stäng grinden, Vallkvist!
— Kyrkoherden vet väl…
— Stäng grinden, upprepade den höge prästmannen och vinkade avvärjande med sin vita hand.
Den svarta gallergrinden föll igen med ett starkt och skallrande ljud.
64
Södermans bröllopsmarsch
Den nervöse gamle organisten hastade fram och tillbaka på orgelläktaren i det vita templet, under vars ljusa valv minnet av ett Vasanamn svävade. Han blickade med sina mörka, oroliga ögon ut i den tomma kyrkan, och ibland fällde han sin magra kropp över läktarräckets kant för att se efter, om möjligen orgeltramparen av någon anledning hade förirrat sig ned i gudstjänstlokalen.
— Det är en aning inom mig, sade den magre gamle för sig själv och tog darrande av sig glasögonen. Det är en aning inom mig, som säger, att orgeltramparen skall försumma sig i dag. O, Gud! Låt orgeltramparen komma, ty jag vet sannerligen inte, varifrån jag annars skall få luft till Södermans bröllopsmarsch, hela det långa spelet under knäböjningen och psalmen och alltsammans! O, klagade den gänglige mannen, hur ljuveligt vore det inte, om det funnes elektrisk trampinrättning! Ljuveliga ting, o, ljuveliga ting!
Denne gamle organist hade under många år tjänstgjort i det vackra, vita templet och därunder kommit att insupa en del i pre-
506
