sätta sina ljus under en skäppa. Sådant kan jag inte tolerera, och i det här fallet vill jag verkligen göra referatet så ståtligt som möjligt. Emellertid, fortsatte Fogel med lågt och ivrigt tal, emellertid ser jag väl inga hinder för att jag hjälper dig med orgeltrampningen. Kan det rädda situationen för dig, om nu mot all förmodan inte orgeltramparen skulle komma?
— Du säger något, mumlade den orolige organisten. Du sa något, käre Fogel. Du är då en ängel… men tror du, att du orkar?
— Inte något prat, avgjorde den praktiske och käcke bror Fogel. Inte ett ord mera. Ännu är inte en människa kommen till kyrkan. Låt mig därför försöka, låt oss genast försöka!
Redaktör Fogel drog den något motsträvige organisten med sig. Denne öppnade då dörren till den lilla kammare, som doldes av blåglänsande, väldiga orgelpipor med sina ramar av änglar i trä med scharlakansröda kinder och små silvervingar. Redaktör Fogel granskade med klara och genomträngande blickar fyra trampor, vilka därinne i skymningen liknade små huggkubbar. Så tände organisten ljus.
— Nu förstår du, instruerade den orolige musikern, att alla trampor får inte vara nere på en gång, utan luften skall jämnt och säkert strömma in i piporna genom att du växelvis trampar. Jag är rädd, att du inte orkar. Men låt oss försöka på, eftersom du är så vänlig. Kanhända att du räddar mig, käre bror Fogel — O, det vore ett ljuveligt ting!
Organisten satte sig nu att spela några takter ur marschen i Bröllopet på Ulfåsa, och redaktör Fogel gick med allvar och fanatiskt nit till kamp med de fyra huggkubbarna inne i den lilla kammaren. Provet, som snart måste avbrytas, eftersom tiden för den högtidliga akten nu var inne, tycktes utfalla till organistens tämliga belåtenhet. Den magre mannen såg på klockan och skakade på huvudet. Orgeltramparen hade verkligen försummat sig.
Medan herr Bengt Erlandsson, nyutnämnd notischef i Kuriren och omedveten ledamot av skräddarmästare Vasanders herkulesklubb, i en välsittande och bredaxlad frack vid sidan av fröken
508
