Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/513

Den här sidan har korrekturlästs

Märta Maria Åvik, dotter till fabrikör Anders Åvik härstädes och hans maka, född Tabell, beredde sig att på stora gången träda fram och avgiva löftet, anade han icke, att vännen Fogel, som han särskilt bett att icke referera bröllopet utförligt, var närvarande i kyrkan och just nu gjorde sitt inträde i den lilla tortyrkammaren bakom de glänsande orgelpiporna.

Bror Fogel var för dagen iförd en svart jaquette, en nystärkt, fin stärkskjorta och en nätt, svart rosett under en bländande krage. Ytterrocken hade han lagt av sig för att vara bättre beredd till ett arbete, vars mödor han måhända underskattade. När den lilla signalklockan pinglade, kastade Fogel en energisk blick på de fyra tramporna och satte genast i gång med sitt sällsamma arbete. Han märkte efter en stunds kamp, att tramporna liksom lurade honom och gjorde skälmstycken bakom hans rygg. Nyss hade han nedtryckt två av tramporna och vände sig enligt den orolige organistens instruktion beslutsamt till de tvenne andra, men han hade icke hunnit detta, förrän ett hest rop hördes genom väggen:

— Fogel, mera luft! Mera luft, Fogel!

Bror Fogel var emellertid icke van vid att misslyckas med någonting, och han tycktes besluten att med ära skilja sig från detta självpåtagna arbete. Med ännu mera genomträngande skärpa än förut observerade han de lekfulla tramporna, vilka döko upp som små tumlare ur ett mörkt hav med sina trubbiga trynen i vädret, fastän Fogel alldeles nyss pressat ned dem. Med koncentration lyckas allt, tänkte Fogel förtröstansfullt och fångade på nytt i en hastig blick sina fyra dykande fiender, varefter han gjorde häftiga utfall åt alla väderstrecken på en gång. De konstrikaste tvärvändningar utförde han i sin bur och tyckte verkligen själv, att hans ben voro i verksamhet på en otrolig massa ställen, ja, han gratulerade sig till att ännu äga hela ungdomens rörlighet kvar. Den ensamme mannen greps emellertid efter hand av en frätande modlöshet, som han icke förmådde bekämpa, ty hur han än bar sig åt, döko alltid de fyra tramporna upp nästan samtidigt. Han hörde ett tag musikens brus tyna eller mattas, och strax därpå ljöd åter organistens stämma svagt men tydligt:


509