65
“Ärade brudpar, mina damer och herrar!”
Hovmästare Edelberg hastade dödstyst genom Hotell Svanlunds vackra festvåning, på vars väggar syntes bilder av en mängd storpolitikens och tonkonstens mästare, möjligen utvalda av den fintliga direktionen för att ingiva tillfälliga gäster den föreställningen, att Axel Oxenstierna och Carl Maria von Weber på sin tid varit tacksamma middagsätare vid restaurangens goda bord.
Den rödhårige hovmästaren, som var klädd i frack och vit halsduk, vred med häftighet sina händer över ett antal små assietter med smörkulspyramider, skyndade därefter bort och vred dem lika förtvivlat över ett par stora försilvrade fat, gled sedan, lik en spelande skugga eller reflex, utefter det långa vita bröllopsbordet, alltjämt utan ett ljud men hela tiden flätande de stora bleka händerna inuti och utanpå varandra. Hovmästaren hade själv lett dekoreringen av den ganska stora matsalen, men han hade i dag måst anskaffa extra krafter vid serveringen. Därför syntes i den ännu tomma salen servitören Tidlund, kallad Timglaset, sysselsatt med en del förberedelser, innan den festliga måltiden skulle intagas. På grund av att herr Tidlund mestadels tjänstgjort vid begravningsmiddagar, hade han tillägnat sig ett om möjligt ännu tystare uppträdande än hovmästare Edelberg. Den bleke mannen med de blacka, i fjärran svävande blickarna och det sällsamma leendet omkring munnen smög alltså omkring vid ett mindre bord i bakgrunden, medan herr Edelberg utförde sina trolska, luftiga rörelser vid det större bordet i salens mitt.
Ett tag upplöstes herr Tidlunds bild och fläktade ut i den stora korridoren. När han med tysta fjät och fladdrande skört passerade över den mjuka mattan, stod plötsligt fabrikör Åviks trotjänarinna framför honom, högtidsklädd och förgråten. Hon var den första, som anlänt från kyrkan.
— Gråt inte, fröken Alma, tröstade herr Tidlund med sin tonlösa stämma, sedan han vänligt hälsat hushållerskan. Allting blir bra, det vet väl jag det.
— Ack, jag skall förlora min kära fröken! Det känns nog, må
511
