Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/516

Den här sidan har korrekturlästs

herr Tidlund tro!

— Badda ögonen med kallt vatten, fröken Alma, så går det röda bort. Jag vet det nog jag, som varit med så mycket…

I det festliga bullret och sorlet av röster vid borden hördes tydligt Karl Ludvigs stämma, då han för fröken Carla Berg eller Glada Kalle förklarade, varför han kommit för sent till högtidligheten i kyrkan.

— Jag sa till Cello, att jag inte velle bli någen marskalk, yttrade Karl Ludvig. Jag töckte, att jag va för feter, men Cello sa, att han inte velle gefta sej, om jag inte åtog mej å bli marskalk. Snälla fröken Berg, var inte lessen på mej, för att jag kom för sent.

— Det är ju över, det är väl ingenting att tala om, kvittrade Glada Kalle.

— Se, saken va den, fortsatte Karl Ludvig, att jag va ganska feter för ett år sen. Jaha, dä förstås, jag ä dä nu också, men jag va möcke fetare då. Då skaffa jag mej, ser fröken Berg, en hel del stärkskjorter å sånt där. Sen kom sörgen.

— Å, har ni haft sorg, avbröt miniatyrdamen med ett deltagande uttryck i sina glada och falska ögon.

— Dä var ingen släktsörg, fortsatte Karl Ludvig lugnande. Gud vare löv! Men dä va affärer å sånt där. En annan hade magrat, minsann!

Men vid det stora bordets ena kortända satt Pensionatskurken i en egendomlig givaktställning på sin stol. Hans blekbruna ansikte med den smala, sammanpressade munnen, den mörka skäggbotten och de gråsprängda små mustascherna samt pincenén, som skärpte blicken, talade om allvar eller stränghet. På sin högra sida hade han genom en sällsam ödets skickelse till bordsdam fått en fröken, känd från Lilla Mussys värld, där hon spelade sin roll som Fakir under kaffebjudningarna. Hon talade som vanligt med nedslagna ögon och nästan slutna läppar. Pensionatskurken måste instinktivt ha känt, vilka huvudintressen Fakiren odlade; han sände då och då en forskande blick mot de sänkta ögonlocken, och han tycktes vänta på en förklaring eller en uppenbarelse. Nyss

512