hade Pensionatskurken på förfrågan meddelat sin bordsdam, att han var stationsinspektor i den närliggande köpingen, varför alltså Fakiren blivit nödtorftigt lokaliserad. Den uppenbarelse, som den djupsinnige mannen väntat på, dröjde verkligen icke så länge. Just som prästmannen uttalat orden ”renhet i tal, renhet i hjärtan, kärlek och överseende” till brudparet och hurraropen förklingat, yttrade Fakiren, i det hon blickade ned på bordduken.
— Bor inte den unga kaptenskan von Pann där?
— Mycket riktigt, sade Pensionatskurken förbindligt, med hopp i sitt hjärta. Mycket riktigt.
— Det är en mycket behaglig dam, fortsatte Fakiren. Hon bor ju i Hedmans gamla villa?
— Just så, just så, bekräftade Pensionatskurken med en viss entusiasm.
— Hon är visst änka nu?
— Ja, hennes man dog för två år sedan.
Nu gjorde Fakiren ett uppehåll, medan hon förberedde ett av sina stora suggestionsstycken. Därefter sade hon med len stämma, hopsnörpt mun och darrande ögonlock:
— Ja, tänk, tandläkare Blom flyttade in i samma förstuga, så snart begravningen var över. En behaglig man, herr Blom. Passande läge — för praktiken!
Pensionatskurken, för vars ögon efter Fakirens beräkning en syndig tavla rullades upp, blickade med sann beundran på sin bordsgranne, log milt och sade:
— Den unga kaptenskan är så mycket ute, för hon besöker mest fattigt folk och uppehåller sig särdeles ofta bland sjuka och elända i samhället. Hon ägnar sig uteslutande åt barmhärtighetsverk efter mannens död och går ofta långa vägar, ja, halvmil, med sina korgar, sina apotekslådor och sina hoptiggda kläder.
Fakiren blev stum inför all denna godhet. Men Pensionatskurken, som uteslutande diktade, ty han hade icke en aning om hur kaptenskan använde sin tid, lade med tacksamt sinne märke till, hur han förvirrade sin bordsdam. För sig själv tänkte han: Denna kvinna har jag förvisso placerat på ett Castrum doloris, varefter han höjde sitt champagneglas och ödmjukt bad att få dricka Fakiren till.
