var ingen annan än Den oförbrännelige, som brukade berätta glada historier och tala om gödkalvstek, stuvad lake och väderleksutsikter inne i den affär, den unga kvinnan för länge sedan hade lämnat bakom sig. Electrical girl kom väl ihåg den dagen, då Den oförbrännelige kom in och berättade historien om fänriken. På sin egen historia hade hon ju fått ett lyckligt slut, fastän hon aldrig fick veta, hur det gick med fänrikens väninna.
Den oförbrännelige satt försänkt i djupa tankar, medan han förberedde ett av sina tal, med vilka alltid vänkretsen uppbyggdes av den intensive herrn, som till varje pris måste behärska situationen och under alla förhållanden vara den oförbränneligaste av alla oförbränneliga. Gubben Pamp var en på sitt område enastående talare, ty han kunde hålla anföranden, som innehöllo alls ingenting och därtill voro fullständigt osammanhängande, detta på ett så medryckande sätt, att åhörarna fingo intrycket av ett retoriskt mästerstycke. Han byggde upp ett slott av luft, försåg det med torn av tomhet och krenelerade murarna med intigheter. Härefter satte han ett leverop som flagga i toppen. Det infernaliska i herr Pamps metod låg emellertid i den hastighet, varmed han hopade grannlåter på varandra; åhörarna drogos med av farten och visste icke ordet av, förrän den duktige talaren med ett ryck fick dem att rusa upp från stolarna med glasen i händerna och fylla i hurraropen, när han ropade sitt bjudande leve.
Nu reste sig Den oförbrännelige upp, baxade med ett larm stolen ut på golvet, vräkte sina breda axlar baklänges och röt:
— Ärade brudpar, mina damer och herrar!
Äh! samlade här i glädjens högtidsstunder — äh — minnas dagar, som svunnit i både helg och söcken, och det gäller att med all gewalt stå rak i regn och solsken, det tror jag också, att man kan säga i detta fall, ty detta kära par, som vi här ser framför oss med ungdomens hela liv, men åldern kommer smygande och ungdomens dagar skola vi minnas liksom all tacksamhet vi hysa — äh — men det är ju möjligt — här utförde illusionisten ett av sina patentknep, då han liksom hänvisade till något, som förut icke blivit sagt — det är möjligt, att alla icke kunna instämma i de ord jag nyss talade om ungdomens tacksamhet och ungdomens plikter (flera av åhörarna lyfte huvudena, plågade av samvets-
517
