Särskilt ett telegram, som upplästes mot slutet förvånade mycket den av lyckönskningar söndertrummade församlingen. Det var avsänt av servitören Tidlund och innehöll hans enda vers,
…
var äng sin blomma har.
Vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar
Högaktningsfullt
H. Tidlund.
Medan telegrammen smattrande lästes upp av Reservlöjtnanten, vars skottsalvor ljudit under mera än en halv timmes tid, syntes långt borta vid ena kortväggen Timglaset i sin välborstade, men något blanka redingote. Hans ögon sågo med ett blackt men vänligt uttryck på brudparet, och över hans läppar svävade det stilla leende, som aldrig lämnade honom, vare sig han iskänkte det sura vin, som sorgen bjuder, eller det fradgande, söta och rusande, som glädjen ställer till förfogande åt sina gäster.
Utanför i gränden, som i skymningen upplystes av ljusfläckar från Hotell Svanlunds strålande festvåning, hade under hand samlat sig en liten folkskara, som stirrade mot de granna fönsterraderna, bakom vars immiga glas skymtar av klänningar och frackar då och då kunde iakttagas. Den lilla skaran stod först tåligt avvaktande, men efter som minuter och kvartar gingo, blev den allt oroligare och mera hotande. En hetlevrad och uppfordrande karlröst kastade ibland ut en fras, som tydde på trots, missnöje eller vrede. En annan stämma blandades i den förra men var lägre, mera mumlande och otydlig, fastän även denna röst tillhörde en tolk för harm och besvikelse. Det morlade och puttrade i den rörliga församlingen; allt intensivare stirrade ögonen upp mot rutorna, allt högljuddare blev mumlet och surret. Då brakade plötsligt liksom en trumpetfanfar lös. Det var den hetlevrade rösten, som utlöste hopens otålighet med orden:
— Brud och brudgum! Brudparet fram!
— Fram med brudparet, mumlade dovt den andra karlstämman.
Utanför ett av de stora fönstren syntes från gatan verkligen en
519
