höllo till i serveringsrummet.
— Nu vet man ju, hur det har gått med Dorothy, sade Alma till Hedvig. Det är alldeles klart de unga emellan.
— Greve Cyrus har fått sin dom. Det är sant, svarade Hedvig. Han hängde sig ju av grämelse i sitt stamträd på gården till ett av slotten — det var visst en ek, som var två tusen år gammal. Kan träd bli så gamla?
— Jag förstår mig inte på det, svarade Alma. Men aldrig har jag sett några hinder för någonting i romanerna.
— Han var en så hemsk karaktär, sade Hedvig med ett ur följetongen lånat uttryck. I alla fall! Alma tyckte, att det skulle vara slut, men man har ju inte fått vara med om mera än bröllopet. Inte vet man, hur det går för dem i framtiden. Räcker pengarna till för den gamle lorden, så att han slipper gräma sig till döds? Fitzgerald var söt och rar, men han hade ju inte så stora rikedomar, han hade ju ganska dåligt med pengar.
— Vi får kanske veta det, eftersom äntligen sista kapitlet har kommit. Det är bäst, att hon läser det med detsamma, så att vi får slut på det. Det här var en långdragen författare, minsann!
— Talar damerna om författare, hördes i detsamma målarens ljuva röst från köket. Han hade nyss sammankopplat visan Sussy, du svarta med Lilla Karlsson, söt på alla vis, och han ville nu bereda sig själv någon omväxling. Jaså, fortsatte han, damerna talar om författare. Såna känner jag till! Jag har en faster, som har varit hos en sådan, mina damer!
— Säger herr Ljungros det, ropade hushållerskan tillbaka.
— Ja, hon var anställd hos en författare, som skrev granna dikter och sådant, men han var inte så grann i mun, när han var hemma. Han kastade för resten bullar på henne.
— Vad gjorde han? ropade de två kvinnorna inne i rummet.
— Han var så infenalisk, svarade målaren, så att han gömde överblivna kaffebullar för att få dem att hårdna, och när han blev arg, kastade han dem på min faster. Ibland stack han ut huvudet genom fönstret och ropade till folk, som arbetade utanför — tillåter damerna att jag använder mig av ett starkt ord här?
— Åja, bevars, om det inte är alltför hemskt, svarade hushållerskan.
522
