Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/530

Den här sidan har korrekturlästs


67
Den blomstertid…

Sabbatsbrytande bin flyga omkring i den gamle bibelkritikerns stora trädgård en sommarsöndag. Gubben Borg är sysselsatt med en stor grön vattenkanna, ur vars stril glittrande bågar kastas ut på yppiga blomstersängar och vajande köksträdgårdsväxter. Under den gamle herrns vita valrossmustascher hänger en svart och krokig pipa, som häftigt släpper ifrån sig ljusblåa rökpuffar.

— Hör nu, herr Thun, ropar gubben Borg och gör ett inlägg i en nyss påbörjad diskussion om Moses på berget. När Moses kom ner från berget, var han alldeles röd i ansiktet. Hans ansikte sken, står det. Tacka för att det sken, då han hade fått brännblåsor i det; de hade ju experimenterat med sprängämnen däruppe. Hans bror, som kom bort på berget då? Vart tog han vägen? Sprängd i luften, förstås, för de kunde inte handskas med krutet på den tiden riktigt. Det var alldeles för nytt för dem, se. Moses visste i alla fall, vad han gjorde, och han var en ovanligt klyftig karl, det är säkert det. Och lika styv var han, när han skulle föra folket över Röda havet, för han hade väl reda på ebb och flod, se. Han var lika mycket skeppare som landkrabba, skall jag säga herr Thun!

— Så var dock förvisso Moses en stor gudsman, svarar den entoniga rösten bakom staketet, och honom var förelagd en stor gärning att föra Israels barn genom öknen. Så skola vi alla vara starka i anden och i tron, och förvisso var det anden, som strålade utav Moses’ ansikte, och inte något krut, herr Borg. Herr Borg vill förklara alla de ting så naturligt…

— Allting är också så naturligt, svarar gubben Borg. Låt oss inte glömma jorden, herr Thun. Låt oss vara ödmjuka och inte glömma jorden, för vi är potatisar och myror, som har vuxit upp ur jorden.

— Ja, människan är ett fåfängligt ting emot sin Skapare, svarar den entoniga stämman. Men det är Han, som har skapat myran, potatisen och människan.

Härpå blir det tyst; och medan herr Borg stilla städar i sin trädgård, kastar han då och då en lång, kisande gammelmansblick

526