Skall jag träffa henne mera? tänker den gamle herrn. Nej, jag skall icke mera råka henne — men kanhända att jag skall få råka henne ändå. Och så lämna hans tankar stenen vid graven, och därifrån vandra de bort till det gråa huset, gå uppför trappan — och nu ljusnar grubblarens öga.
— Varför kommer inte Elisabet, hon skulle ju komma, mumJar han.
Men den gamle har icke lagt märke till, att Electrical girl öppnat grinden och släppt in den lilla dottern på sandgången. Den tvååriga Maj Elisabet stirrar bländad mot solen, medan vinden nappar i de vita hårtestarna och en stor silversked blänker i hennes hand, vars miniatyrfingrar sluta sig med ett envist grepp omkring skaftet. Som en väldig, rörlig tavla utbreder sig bakom barnet trädgårdssängarnas tusenfärgade sommargrannlåt. Ur mörka skyar av grönt stiger från grannens trädgård en sång av några unga röster:
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt, som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
Gubben Borg lyssnar en liten stund med stora och förströdda blickar till den klara sången; så ser han ner mot marken. Där står det blonda barnet med sin blänkande stav majestätiskt utsträckt i handen. Hon riktar ett par ihärdiga, ljusblåa ögon mot den gamles rynkiga anlete, medan ivrigt pladder höres från hennes läppar.
Herr Borg ger till ett litet rop. Så sträcker han sig med en livlig rörelse över en blomstersäng, bryter en tusensköna och räcker blomman, alltid en gammal damernas riddare, åt Electrical girls dotter, medan sommarsuset mäktigt drar fram genom lanthandlarens vajande och doftande paradis.
— Elisabet lilla, mumlar farfadern och trycker det ljusa barnet till sitt bröst.
