hackspettsljud i den lilla bagerilokalen. Helst avstod nog fru Backlund från att begära hjälp av mannen, ty efter varje gång herr Backlund nödgats utföra ett arbete, blev han så skrytsam och storordig, att hans uppträdande verkade högst generande. Ehuru annars tämligen räddhågad, kunde han då uppehålla sig utanför den lilla bagerilokalens dörr och därifrån sända självbelåtna, fast lågmälda rop över gatan till bekanta:
— Hett i dag! Å, det är att stå i. Puh! Brödpriserna skulle, ta mej den sure, vara dubbelt så höga. Men ingen tänker på…
Fru Stoltz nödgades å sin sida ibland använda sin man att draga mangeln, när icke sonen Florinus kunde göra det, och detta arbete, som gjorde den korte, fete och alltför möre herr Stoltz först uttröttad, så att han flämtade, sedan ursinnig över sin svaghet, utlöste allra sist ett socialt missnöjes hageloväder över arbetande medmänniskor inom- och utomhus. Men efter att ha blivit inlurade i arbetets muskelskakande helveten vid baktråg eller mangel, sammanträffade åter de båda herrarna, som ständigt sökte undslippa verkningarna av det ledsamma syndafallet i paradiset. Därvid uppstodo små irriterade ordutbyten, när de skulle berätta om sina utståndna lidanden och söka övertrumfa varandra.
— Gnott som en hund, kunde den långe herr Backlund yttra. Har du gjort något?
Först härskade då från herr Stoltz sida en dov tystnad, bakom vilken man kunde höra, hur han letade efter vapen eller efter krut för att spränga den andre i luften. Härefter svarade herr Stoltz, i det han framräckte sin korta och feta arm:
— Känn på den!
Herr Backlund grep om kamratens arm och kände det möra hullet mellan sina långa fingrar.
— Jag känner inget, mumlade han och log mystiskt.
— Har du nånsin känt en arm, som har darrat så förbannade mycke, frågade herr Stoltz med en förkvävande blick på herr Backlund. Dra mangeln, du!
Men fred och ro inträdde snart åter, och herrarna kunde också njuta av tillvaron med en viss säkerhet och trygghet. Hustrurnas affärer voro visserligen små, men tillräckliga att leva på, och till följd av de två kamraternas ständiga påpasslighet vid folksam-
51
