lingar, gatugräl, drunkningsolyckor o.,s. v., fingo de illusion av ett rastlöst liv med mycket arbete, en tillräckligt stark illusion för att ingiva dem den självrespekt, som är nödvändig för de flesta människor att äga, men framför allt för dem, som inrättat sitt liv i likhet med dessa två vandringsmän på jorden.
Gingo emellertid de två rastlösa herrarna i allmänhet tämligen tysta vid varandras sida, herr Stoltz med korta och snabba steg, herr Backlund med långa och smygande, voro de som alldeles förvandlade vid dramatiska tillfällen av nyss nämnda slag. Det var i sådana ögonblick som manlighet och rådighet behövdes, kloka inlägg, rättvisa och på pricken träffande omdömen, eldig opposition, vass kritik. Den uppskärrade stämning, som brukar härska i sådana fall, samt lyckan över att få tillfälle att vara till nytta och visa inneboende kraft, gjorde då herrar Backlund och Stoltz alldeles orimligt högröstade och ivriga. Var en polis icke genast tillstädes vid ett slagsmål i ett gathörn, i skymningen, hördes herr Stoltz yttra orden: ”Vi göder dem för mycket”, medan herr Backlund mumlade: ”Skattebetalarna har rätt att fordra…” Om en strålförare vid brandkåren råkade kasta en stråle mot marken i stället för i lågorna, varnade de båda herrarna i korus:
— Strålen uppåt, för fasen! Uppåt med strålen, annars få vi aldrig någon bukt med elden.
Aldrig ingrepo de med sina egna händer, utan inskränkte sig till att vara rådgivande element, överblickande synemän, hojtande väktare, med hundratals ”pass på där” — ”nej, så duger det inte” — ”till höger, till höger” — ”ett simtag till” — ”längre åt land” — ”kasta ut möblerna” — ”akta blomsterställningen för attan”, och så vidare. Tillropen ljödo i olika tonarter, färgades av olika sorters lynnen; än läto de uppbrusande, än kalla och vederhäftiga, än övergivet sorgsna, liksom klagade de över en hopplös dåraktighet.
— — —
När nu räddningsarbetet vid denna olycka sattes i gång, befunno sig herrar Backlund och Stoltz på det lilla Café Merkurius, som låg ett par stenkast från fabrikör Åviks hus. Härifrån hade ryktet om olyckan spritt sig till kaféet. Herr Backlund var som bäst sysselsatt med att förbättra de båda vännernas kaffe genom
52
