Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

— Ropa du, hördes herr Stoltz satiriska röst. Men akta dej för att gå fram! Varför går du inte själv?

Herr Stoltz hade nämligen trängt sig fram till räddningsmanskapet, och genom att lägga båda händerna på kanten till en liten eka, den andra personer höllo på att surra fast vid en sparkstötting, hade han själv det livligaste intryck av att befinna sig i hårt arbete. Var gång en knut drogs till eller sparkstöttingen bragtes att röra sig, kände nämligen herr Stoltz en darrning i sin mage och en skälvning i sina möra armar, fullkomligt tillräckliga för att ingiva honom föreställningen, att han deltog i expeditionens förberedelser. Från denna säkra plats hotade han nu att utlämna sin stackars vän.

— Hojta lagom, mumlade herr Backlund till sin falske kamrat! Du vet väl va en annan har att göra i kväll…

— En karl hit, skrek alltjämt kapten Tingström.

— En karl, ekade herr Stoltz med en utmanande blick mot folkskaran på stranden.

I detsamma trängde sig en storvuxen arbetare fram genom hopen, som mest tycktes bestå av kvinnor och halvvuxna pojkar. Det var en mekanisk verkstadsarbetare, en svart herkules.

— All rejt, ropade han till svar, kommer, kommer!

Han skyndade ut på isen, och inom kort hade både arbetaren, kapten Tingström och ett par andra personer, ilat i väg, följande stranden av sjön. Snart voro de försvunna i dunklet.

— Isen är mycke svag, mycke svag, varnade herr Backlund det försvinnande räddningsfolket.

— Håll mera åt vänster, skrek herr Stoltz ut i mörkret.

När Cello kom ned på isen efter sitt samtal med fröken Åvik, fann han en ängslig och suckande menighet på den snötäckta stranden. Han vände sig till ett par kvinnor med förfrågningar rörande vad som passerat, och erhöll en mängd motsägande uppgifter. Slutligen hade journalisten hopplockat så mycket ur det föga sammanhängande talet, att han fullt förstod, vad som hade inträffat. Det var icke bara ett människoliv, som stod på spel. Det var fyra.

Han krängde på sig handskarna, dem han i brådskan försummat, och gick ner mot stranden för att söka följa och upphinna

54