Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

— Sov då, mumlade herr Backlund. Nu ä de väl ingenting till att vara rädd för.

— Å så tacka Gud för att vi kom i tid, tillfogade herr Stoltz andäktigt.



8
Från familjen Åviks hus, där en främling ropar i porten

Från den översta våningen i fabrikör Åviks stora träslott hade man utsikt över kyrkan, vars glimmande spets fabrikören med en viss tillfredsställelse bort kunna betrakta, eftersom han en gång i sin ungdom stått på huvudet på tornet, omedelbart innan spiran påsattes.

En vårnatt vid påskatid hade nämligen plåtslagerigesällen Anders Åvik tillsammans med några vänner stannat intill ställningarna kring det ganska höga tornet, som var under reparation, och därvid ingicks ett vad om fyra äggtoddar. För att förvärva dessa åtog sig Åvik gärna vågspelet. Den vilde gesällen klättrade lika snabbt som en apa i djungeln; han kom upp på ställningen, medan vännerna nedanför hisnande sågo den store karlen först krympa till en yngling, sedan till en gosse, därefter till en liten fyraårs pilt och allra sist till en rörlig, svart tennsoldat högt uppe i luften, där vårmånen stod, gul som ägg mot en mattblå himmel. Kamraterna hörde i den stilla natten en späd sång uppe från tornet och urskilde, medan det isade i deras bakdelar och sög i deras mellangärden, den löftestrogne vännen, som stod på huvudet, medan han sjöng.

— Vad sjunger han, sporde en av kamraterna, som kände sig svag i knävecken.

— Vänta, svarade en annan… jag tror, att det är Min lilla vrå bland bergen.

Vännerna sökte hålla sig alldeles dödstysta, och de förnummo då verkligen svaga ord, vilka stundom rövades bort av vinden:


56