Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs

när det gällde ordningsmål, ljöd likt en såg i en kvistig furubräda, långsam, trög och malande.

Men om gamla mormor stundom tedde sig som en nästan häxlik uppenbarelse med sin käpp och sitt gråa hår, som aldrig låg riktigt slätt på huvudet, så blev hon en helt annan, när det gällde barnen. Att giva dem gåvor, det var det bästa Lilla Mussy visste, ty glädjen födde ett sken i barnens ögon, som värmde hennes gamla hjärta. Gärna skulle därför Lilla Mussy ofta ha velat bortskänka små föremål åt barnen, om hon icke varit något snål. Gåvodagarna blevo av den anledningen icke så många. Utom den gröna portören till Edmund, hade mormor åt äldste sonen Frans på hans konfirmationsdag givit en liten kråsnål, och den allra största dyrbarhet, hon någonsin skänkt åt barnen, var ett miniatyrguldhjärta med kedja, som Märta fått då hon gick fram. Ständigt ställdes av Lilla Mussy sträva förfrågningar till gåvornas mottagare, om de väl aktade vad de fått, om föremålen voro i gott förvar, om de kunde visa dem.

— Var har nue Frans sin kråsnål, kunde Lilla Mussy hest fråga, där hon satt i sin stol och stötte med käppen i golvet.

Då visade den förläste gymnasisten med sin röda finne på hakan och sina glasögon på halsduken, och där, bland grönrutiga bucklor av siden, blänkte det lilla ankaret fram.

På samma sätt skedde med den unga flickan, om hon kom upp i mormors rum för att hälsa eller för att överlämna en tidning till den gamla.

— Nåe, Märta, barnet lilla, knarrade det från gumman. Due har väl inte glömt bort vad due har fått. Låt mig nue se, var due har mormors guldhjärta, Märtabarnet lilla!

Märta neg djupt, gick fram till mormor och lade sig på ett knä vid hennes stol, medan hon i barmen fiskade efter det lilla hjärtat, som icke var större än hjärtat på en gädda.

Gummans ögon fylldes då av tårar, och hon klappade Märta på hennes kinder eller strök över det mörka, mjuka håret med alla guldtrådarna uti. Genom denna ständiga kontroll blevo de av Lilla Mussy givna gåvorna ett slags blänkande skräckprydnader, som de unga buro med en ofta uppdykande fasa att förlora dem. Den förläste gymnasisten fick därigenom en karakteristisk

61