för lätta dräkt spelade.
Fakiren satt med sänkta ögonlock och åt en kaka i form av en önskering, sådan som sagans trollkarlar ibland använda, då de skola göra sina andeframkallelser. När nu Snabbmålerskan teg en stund, säker om att icke bli överträffad, då gned Fakiren den lilla ringen och yttrade, alltjämt med sänkta ögonlock:
— Han är mycket — omhuldad. Låg kvar på natten.
— — —
Just i Fakirens segerögonblick, och medan ro och frid härskade hos familjen Åvik, hördes främlingens röst. Det var den röst, som på ett verksamt sätt kan störa ett lugnt arbete, en lugn nattsömn eller ett gott samkväm, och som i få ord, nästan endast genom sitt uttryck, förmår omkullkasta, sönderspränga eller uppbränna alla små lyckohus, människor i tankarna bygga sig; som kan få starka och stora karlar att känna sig lätta som framblåsta flarn och som sätter förskräckelsens fart i lugna och vardagligt jämna sinnen:
— Edmund är försvunnen på sjön!
Det var Olyckan, som ropade i porten till fabrikör Åviks hus.
Den långa, något knotiga hushållerskan Alma, i alla skiften familjen Åvik tillgiven, stod i köket med uppspärrade ögon och bleka kinder, när budskapet om Edmunds räddning anlände sent på aftonen. Aldrig skulle hon kunna glömma denna mörka kväll.
Röster hördes utanför. Dörren slogs häftigt upp, och fabrikör Åviks ansikte, med de mörka ögonen stirrande framför sig, blev synligt.
— Hur är det? brast Alma ut, och tycktes vilja rycka ut hemligheten och sanningen med sina ögon.
— Edmund lever och är här. Varma filtar, blev det korta svaret från herr Åvik, som försvann.
Men som om fabrikören hade ångrat sig, stack han åter in sitt allvarliga huvud och viskade:
— Edmund offrade sig nog för sina kamrater. Han blev funnen av en sjökapten och några andra. Se till att herrarna därute…
I förstugan bullrade det av steg, och röster hördes mumla,