medan gossen bars upp till sitt rum, illa hanterad av en lömsk marsvinterkväll med köld och snövirvlar. Doktorns höga gestalt syntes snart vid sängen, kring vilken anförvanterna rörde sig med sakta steg.
Under tiden förplägades i det stora vardagsrummet en del av hjälpmanskapet av Alma, som kokade kaffe, bredde smörgåsar och korkade upp öl, liksom gjorde hon allt detta i en dröm. Och hörde hon ibland vad rösterna sade, fick hon genast nya ängsliga tankar om barnets lidanden på isen.
Den svarte verkstadsarbetaren intog under tystnad förfriskningarna, men herr Backlund och herr Stoltz återgåvo smådetaljer från bärgningsarbetet, där de icke varit närvarande, krökte armar, lutade sig framåt eller tillbaka, lyfte bördor, knöto rep och lyste med lyktor, allt på ett så levande sätt, att åsynen av skådespelet kunde driva fram svettdroppar i åskådarnas pannor.
— Allt väl, fröken lilla, sade den fete herr Stoltz med grandezza. En särdeles dillekat hamstalaxz, den häringa! Förstår du dej på sånt, Backlund?
Herr Backlund strök en vit ölfradga ur de rödbruna mustaschsvansarna med aviga handen och mumlade skyggt:
— Äter mycke lax. Då och då. Men mest sandiner.
Herr Stoltz gråa ansikte överdrogs av en förargad rodnad, men han skrattade ett lågt, sarkastiskt skratt.
När sorlet i huset omsider hade tystnat och stegen dött bort, satt Alma i sitt rum och grät över Edmund, som i en krets av bävande anförvanter halvt medvetslös låg utsträckt på sjuklägret.
9
Pastorn
Fondmäklaren Petrus Ankers fader anade icke, när hans anlete grånade mot döden, att den efterlämnade sonen skulle bli en ovanlig, av alla människor dyrkad man.
Fadern, en hederlig men något orolig och splittrad natur, hade
66
