Men varje gång Första fiolen varsnade det där uttrycket av klarhet och betänksamhet, blev han orolig och rastlös. Det var som om han i flickans ansikte fått skåda en fiende till sig själv. Därför kysste han henne brådstörtat på nytt, och då försvunno alla de oroväckande dragen som genom ett trollslag. Hon blev på nytt bara en ros, en duva eller något sådant, som älskaren brukade kalla henne, och då tyckte Första fiolen, att åter allt var precis som det skulle vara, fastän den erfarne unge mannen förstod, att flickan ännu icke var besegrad. Vid ett tillfälle hade Electrical girl återigen sett mycket märkvärdig ut, stannat på vägen och mycket klart och redigt sagt:
— Jag tror inte, att du älskar mig. Det är bäst att vi slutar, medan…
— Ser du då inte, att jag gör det! Kan du verkligen tvivla, älskling! Å, livet är så kort.
Det var då Första fiolen började att hålla små populärfilosofiska utläggningar för Electrical girl, sådana han i allmänhet brukade tillgripa, när det gällde att övertyga någon ung dam om, att man borde vara glad och fri, medan man levde och andades. Själv blev han litet sentimental, när han underhöll dessa samtal, men han kröp in i sentimentaliteten för att söka lura sig själv, att hans talesätt om livet och döden icke användes i syfte att göra en erövring. Första fiolen slokade då med huvudet, och hans ögon fingo ett vackert och svårmodigt uttryck. Han kunde gå tyst en lång stund, tills flickan oroligt såg på honom och utbrast:
— Nu har jag väl sagt något dumt?
— Ånej, svarade den falske unge mannen. Mén jag är så sorgsen.
— Har jag gjort min gosse sorgsen, pjollrade då Electrical girl med den största ömhet, som liknade en moders.
— Nå, är det bättre, att var och en sitter på sitt rum och har tråkigt i den hemska och bedrövliga världen, suckade bedragaren. Tänk, hur fort tiden far i väg med oss alla, och när vi blir gamla, så har vi inte haft något roligt.
— Ja men… invände Electrical girl.
— Och så kommer döden och gör slut på alltsammans, fortsatte Första fiolen med isande röst.
77
