Hon vill kanske gifta sig, tänkte stundom Första fiolen med en lätt olustkänsla. Men jag vill verkligen inte gifta mig alls. Till detta saknar jag verkligen all lust, men hennes kärlek måste jag ha… Å, du lilla! Ti ti ti!
På väg till sitt arbete kom Första fiolen en dag i juni att titta in i fönstret till en pappershandel. Bakom den stora rutan syntes till höger några vita bilder, vilka liksom bönfallande sträckte ut armarna, och till vänster blommade en grupp rosetter av crêpe-papper, avsedda för familjelampor i fridens boningar. Första fiolen såg icke med någon djupare blick vare sig på de sorgsna bilderna eller på de vackra rosetterna, som tycktes varsla om kysk ro i hemmets sköte. Han såg rakt fram. Där stod ett stort skrivställ av vitt porslin, och på porslinets glatta yta syntes blyga rosor eller vad det kunde vara för blommor. I själva bläckhornet hade den fintlige fönsterskyltaren insatt en skrivpenna med fjäder, en ordentlig tuppfjäder, som färgats i matt gredelin färg och som gjorde ett mycket ståtligt intryck.
Jag köper den, tänkte Första fiolen. Hon kommer att tycka om den, det är något, som säger mig det.
Electrical girl mottog paketet en sommarmorgon, som lovade en het dag och en vacker afton. Hon blev mycket förvånad, men lät paketet ligga oöppnat i frukostrummet bakom kopiepressen. När de tre andra biträdena druckit sitt kaffe och ätit sina smörgåsar, steg Electrical girl ned från sin upphöjda plats vid kassaapparaten och skyndade under en ledig stund in i det lilla rummet, slet upp paketet och fann däri det underbara kärleksbläckhornet. Det var nära att en av kamraterna överraskat henne, då hon stod med den stora tuppfjädern i handen, men hon lyckades hastigt lägga ner alltsammans, innan någon upptäckt skett. Gåvan åtföljdes av ett brev, i vilket Första fiolen i aktningsfulla ord, bakom vars höviska pansar de ömmaste känslor tycktes bulta, bad att få träffa henne på aftonen. Electrical girl var bedårad av sin gåva, och hon ringde till vännen i telefonen och meddelade i mystiska ord, att han kunde få träffa henne på kvällen. Eftersom affärsföreståndaren i samma ögonblick nalkades med en dammviska, som liknade ett stort ris, i handen, yttrade den finurliga unga damen följande:
79
