Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs

Tvåhundraförti kroner om året. Dä va de hela, dä! Dä va just inte möcke. Esses! Vart kommer e människa mä tvåhundraförti kroner om året?

Karl Ludvig ville numera icke nöja sig med en liten god hjälpkälla eller ett litet stöd i banken. Det måste vara en slant, som man kunde komma någonstans med, och han började bli dyster. Denna dysterhet skingrades dock något, när han efter hand ytterligare inskrapade ett par tusen kronor. Solen glittrade på nytt, himlen var blå och livet liknade en röd rosenknopp.

Då han en afton, liksom nu, låg i sängen, medan tankarna travade omkring Guldkalven i en yrande ring, greps han plötsligt av en bitterhet utan like. Karl Ludvig hade nämligen kommit att göra en ny ränteberäkning.

— Efter sex procents ränta, va blir dä nu? Sex gånger sex ä trettiosex. Trehundrasexti kroner om året! Inte mer än trehundrasexti, blir dä verkligen inte mer? Dä va strunt!

Nu borde ju Karl Ludvig ha varit glad, eftersom försynen så nådigt lyssnat till hans önskningar och beviljat honom betydligt mera, än han från början hoppats på. Men han kunde icke frigöra sig från heta och bittra tankar.

— Å, dä går långsamt. Dä tjänar ingenting tell!

Solen var åter höljd av gråa skyar, himlen svartnade och livet liknade en av frosten härjad blomma.

Det skulle gå fort, och det fick icke lov att vara något stillastående i marschen mot lyckan. Karl Ludvig kände det, som om han arbetat mycket utan minsta belöning; han tyckte sig likna en misshandlad dagakarl, som, efter att ha svettats hårt i arbetet och pressat kraften ur alla sina muskler, bjudes på surt dricka och stenhårda brödknallar. Med en viss rätt kunde han också hysa dessa olustiga tankar. Ivern pressade nämligen nerverna så pass kraftigt, att Karl Ludvig verkligen hade det livligaste intryck av att ha uträttat ett stort och tungt arbete.

I afton låg han nu åter och multiplicerade med sin osynliga multipliceringsmaskin, och tummarna trillade han runt, medan kvällsandakten pågick. Men hur han beräknade och hur han multiplicerade, blev alltid slutsumman den:

— För långsamt… dä blir ingenting utåt!


83